Det är konstigt egentligen, förut grät jag nästan aldrig. Nu däremot kan jag inte sluta. Jag gråter och gråter och gråter, utan någon speciell anledning.

När jag var yngre var jag rädd för att visa känslor, därav så grät jag inte. Men nu så verkar det som att jag inte orkar hålla emot längre.

Var på Pipeline tidigare idag, var glad över att få träffa Veronica men det höll inte. Jag började gråta tre gånger, tror inte någon såg, de trodde att jag sov. Sedan orkade jag inte mer och gick hem.

Det spelar ändå ingen roll, ingen orkar bry sig.

Jag är hur egoistisk som helst, men jag orkar fan inte!

Är orolig över Hanna lite, då efter att ha kollat hennes bilddagbok insett att hon inte verkar må sådär jättebra just nu. Önskar jag kunde krama om henne en massa, och få henne att på bra på riktigt.

Det gör bara ont när någon låtsas må bra och sedan säger att det aldrig var på riktigt, då känner man sig som världens uslaste vän som inte la märke till det.

Och så Hannah då, älskade syster. Jag har dåligt samvete för det känns som att jag inte är någon speciellt bra vän där heller. Under skoldagarna så går all min energi åt till att klara av att stanna på lektionerna och framför allt till att hålla sig vaken.

Jag försöker göra mitt bästa för att det ska bli bra för alla, men det verkar inte fungera. Inte längre.

Jag är för trött för att orka.

Vill så gärna kunna hjälpa mina vänner, men det går inte. Jag gör bara fel.