Så...

Idag har jag varit på BUP igen, äntligen >.<

Det gick väl okej, eller, egentligen inte. Det känns som att de håller på att avsluta för mig så att jag inte ska komma dit längre. Men vafan, jag behöver gå där. Helst en gång i veckan och gärna oftare, hur kan de tro att jag mår bättre? Hur kan de?

Ser de inte paniken i mina ögon, ser de inte tröttheten i mina rörelser?

Kan de ärligt talat säga att de inte ser mina ögon tåras gång på gång och underläppen darra?

I alla fall så pratade jag med Fransesca, min psykolog, om idrotten. Och om att jag verkligen inte klarar av den.

Det känns så förnedrande, så hemskt, att alltid bli vald sist. Att alla överdrivet försöker förklara vad en viss sport går ut på. Jag klarar inte sånt!

När jag kom tillbaka till skolan så gick jag och pratade med idrottsläraren, som även är min mentor, om detta.

Svaren jag fick var väldigt snorkiga och hej-jag-vet-bättre-än-dig-om-dig-själv-för-jag-är-äldre >.<

Dessutom så har jag en stark känsla utav att min svensklärare, som även hon är min mentor, inte är sådär jättevänligt inställd mot varken mig eller Hannah.

Och ärligt, om min lärare i svenska inte tycker om mig, då kommer jag snabbt att ge upp.

Under hela nian var det för svenskalektionernas skull som jag ens kom till skolan, de plus mina vänner. Jag älskar att skriva, jag älskar att läsa.

Jag kommer inte klara det här programmet om hon förstör svenskan för mig.

Jag vill skada mig själv, jag vill ha tillräckligt mycket viljestyrka för att sluta äta.

Kanske om jag slutade äta, att folk skulle se?

Kanske om jag varje dag kom med färska djupa sår, att folk skulle försöka förstå?

Kanske om jag tog en jävla massa tabletter och hamnade på akuten, att jag skulle få den hjälp jag faktiskt behöver.

Vad krävs egentligen för att man ska bli tagen på allvar?