Pappa bara klagar, men jag ska till mamma imorgon.

Till helgen så blir det Norrskrammel på Norra Berget.

På lördagen spelar Mimikry och Secret Holiday, måste ses!

Vill ha roligt, även om det bara är på ytan jag blir glad, så är det bättre än ingenting alls.

Ett stort tack till min syster som gör skolan överlevnadsbar <3 Jag älskar dig.

Det som skrämmer mig mest just nu, är att självmordstankarna börjar komma tillbaka. Det börjar kännas som en väg ut ur smärtan igen.

Jag önskar bara att BUP och mina föräldrar kunde förstå att jag fan inte mår bättre så att jag kan få någon hjälp.

Nu är jag nära till tårarna igen, men måste hålla dem tillbaka för Ann-Charlotte är här, och pappa vill inte att jag bryter ihop i närheten av henne.

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst eller vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit

Skolan började idag, ska gå Samhälle - Juridik på GA-skolan.

Tack och lov går jag tillsammans med Hannah, vet fan inte hur jag skulle klara mig annars. För nu tänker jag verkligen försöka att göra läxorna, gå på lektionerna, sova på nätterna... ja, vara en duktig elev.

Vet bara inte hur det ska gå till, har ingen ork alls. Helst av allt vill jag bara gömma mig och dra täcket över huvudet.
Dock så verkar klassen trevlig, av det jag har märkt hittills. Visserligen så kan man ju inte tycka om alla men större delen verkar ju bra. Betydligt bättre än min föregående klass iaf. Usch.

Ikväll har jag varit ute på promenad med Janne och Klas, mest för att jag inte orkade vara hemma. Janne vägrade dock ha filmkväll så jag blev tillslut tvungen att återvända hemåt ändå. Men slapp iaf från ett tag.

Efter att Janne hade stuckit hem för att ta hand om sin mor så spatserade jag och Klas ner på stan för att dra ut på tiden lite. Vi satt en stund vid Vängåvan och pratade. Mycket trevlig kille det där :D

Främst så var jag förvånad för att Janne hade gått med på att jag följde med dem ut. Jag menar, han brukar alltid komma på ursäkter för att slippa träffa mig.

Men det var trevligt, riktigt trevligt. Ibland måste jag erkänna att jag föredrar killars sällskap framför tjejers.

Just nu så sitter jag och dricker te och pratar med Veronica. Känns inte som att jag kommer kunna somna på ett bra tag så jag lär antagligen börja skriva på en novell jag har funderat lite på under dagen.

Jag behöver dig, mer än jag vill ha dig. Och jag vill ha dig för gamla tiders skull. Du betydde inte allt men det blåste aldrig kallt..

Woho, imorgon ska jag till BUP.. roligt?

Fast det är väl snarare idag än imorgon, när jag tänker efter.

Och till kvällen så ska jag på bio med några vänner, det ska nog bli trevligt, även om jag just nu känner mig en aning för tom för att ha allt för stora förhoppningar.

Saknar närhet och kärlek. Nu när det enda ljus kan kunde se har ryckts ifrån mig vet jag fan inte hur jag ska göra för att ta mig igenom dagen.

Samtidigt så har en längtan börjat byggas upp inom mig, den har funnits där i bakgrunden ett bra tag men jag har inte riktigt vågat släppa fram den.

Jag längtar efter att må bra, efter att leva ett friskt liv.

För anledningen till att jag tappar greppet om allt och alla är nog min depression. Och jag märker ju att de flesta runt omkring mig tar avstånd för att de inte kan hantera hur jag mår.

Jag önskar att jag kunde få er att vända om, se mig just som jag är. Ensam och liggandes på marken, för att mina kryckor har blivit bortryckta från mig.

Jag är inte direkt på humör för att blogga eller skriva något. Egentligen är jag alledes för trött och utmattad. Men ändå känns det som att jag måste. För att hålla det här vid liv.

Det känns inte riktigt som att något spelar någon roll längre. Visst mådde jag bra när jag i måndags fick sova i systers armar. Det var magi. Jag älskar dig <3

Men ändå, så känns det mesta så meningslöst. Inte vänner, såklart. De jag älskar är aldrig meningslösa, det är mer saker jag gör. Som att vakna, gå på promenad, dricka te, äta mat.. sånt. Det känns bara så jävla tomt och fel.

Till råga på allt så har jag blivit rejält förkyld också, yay ! >.<

Veronica har nyss varit här och sovit över, men nu är hon på bussen påväg hem. Hon får mig att le, och jag tycker om att le. Tack <3

Jag vill ha någon som kan ta hand om mig, som kan få mig att känna mig trygg och som jag kan somna tätt intill.

Mina vänner kan jag känna mig trygg med, men nu känns det som att de försvinner längre och längre bort (eller.. är det jag som försvinner?)

Ingenting känns längre tillräckligt, jag behöver bli påmind över att ni fortfarande älskar mig, om ni gör det.

Jag avskyr det, men om jag inte hör av någon på länge får jag känslan av att den personen hatar mig. Jag är så jävla rädd för att bli övergiven.

Påminn mig om varför jag fortfarande andas, för smärtan har gjort mig blind.