Jag vill inte dö. Det är faktiskt så. Jag vågar bara inte leva

Jag är så jävla äcklig!

Som smått börjat jag inse att jag antagligen bara har blivit utnyttjad. Igen.

Jag hatar det! Jag hatar att min längtan efter lycka gör mig så naiv, så blind.

Äcklig äcklig äcklig...

Egentligen så borde jag väl skylla mig själv. Det är klart att om man går klädd som en hora så blir man behandlad som en.

Men jag saknar närhet, jag saknar kärlek. Det gör mig svag och jag orkar inte stå emot.

Freefall, freefall all through life.

..................................................

................................

Föresten. Många har frågat varför jag skär mig, varför jag inte döljer ärren, en massa frågor som jag inte har haft riktiga svar på.

Endel av självskadandet är pga mitt självhat, och överföring från psykisk till fysisk smärta. Men det har varit svårt att hitta ord, men nu tror jag att jag tillslut har hittat dem.

Från boken Zebraflickan har jag hittat de stycken som förklarar mycket om varför jag gör som jag gör. Det är en lättnad, att äntligen kunna sätta ord på sånt inte ens jag riktigt förstår.

"Jag ville att alla skulle förstå att jag var medveten om hur dålig jag var.

Det var likadant med ärren. Såg man mina amrar så visste man vad jag tyckte om mig själv, att jag åtminstone hade lite självinsikt. Folk fick gärna titta, jag ville visa upp mina ränder. Om jag hade långärmat så de inte syntes, skulle folk gå förbi mig på stan och tänka:

- Usch, vilken hemsk människa! Och hon tror att hon är lika värdefull och bra som vi... Herregud.

Om de såg kunde jag åtminstone hoppas att de förstod att jag också tyckte att jag var värdelös. Och ju djupare ett ärr var ju tydligare skulle mitt självhat synas. De fick hellre tro att jag var galen än att jag tyckte om mig själv."