Okej, det känns som att jag borde förklara mitt senaste inlägg lite..

Och om jag ska vara ärlig så har jag inte någon vettig förklaring heller, så det blir lite svårt.

Skrev det alldeles innan en ångestattack och var extremt förvirrad.

Det hade, eller har, hänt så mycket nu på senaste tiden. Kan inte vara säker på någonting alls, ingenting verkar ju bestå.

Det som hade hänt då var den besvikelse och smärta jag kände efter Janne plus Niklas prat om att ta sitt liv.

Och det om Niklas, eller det om Janne också för den delen, kan jag inte prata om med någon. Ingen orkar lyssna längre, inte om de sakerna iaf.

De tror väl att jag också har vant mig, att jag accepterar allt.

Men det gör jag inte, det gör inte mindre ont ju mer tiden går.

Nu har jag knappt pratat om det här alls, för jag vet att ingen egentligen orkar lyssna. Bara någon lätt kommentar och sedan slutdiskuterat.

Och ändå kan jag förstå dem, klart att de har annat att tänka på och att de tycker att allt det här är uttjatat. Allt som gäller mig.

(Och jag vet jag vet jag vet att ni bryr er, åtminstånde vissa av er, och jag älskar er för det.)

Varför?

Varför, för i helvete, varför?!

Och jag vet att jag är egoistisk och allt jävla skit men det här klarar jag bara inte av. Mina ögon är alldeles för tårfyllda och mina händer skakar för mycket för att jag ska kunna skriva något begripligt, det var dumt att ens försöka..

Jag måste erkänna att jag är mycket smidig av mig. Vaknade klockan 17, exakt den tid då min teater började. Kastade mig iväg till bussen och kom till Kulturskolan ungefär 40 minuter försent. Väl där var jag alldeles för trött för att göra något vettigt, tror inte jag bidrar med så mycket till den här teatern faktiskt.

Funderar på hur jag ska ha mitt hår (ovanligt?). Blir mer och mer sugen på att klippa raklugg, och ha den svart. Sedan kanske jag färgar resten av håret antingen ljuslila eller ljusrosa. Hur låter det? Tips är varmt välkommna.

Hm, jag borde plugga biologi, det skulle ha varit inlämnat i fredags. Borde även plugga engelska då vi har prov imorgon. Svenska har vi prov i på fredag, litteraturhistoria. Måste plugga ikapp i matte, SO, franska. Och nu är det säkert något jag har glömt också. Sucksucksuck. Vet att jag borde kämpa på nu så att jag får mina betyg, men jag orkar verkligen inte.

Kan inte avgöra om jag är vaken eller sover längre. Antagligen så är jag vaken, för jag brukar inte precis drömma om att jag sitter och skriver. Men kan inte vara riktigt säker heller. Allt bara flyter på som i en dimma och jag tror inte att det spelar någon roll om jag är vid medvetande eller ej, då jag ändå inte lyckas tillföra något till min omgivning. Jag är endast en parantes i deras liv.

Börjar alltmer likna en zombie, förutom att jag faktiskt inte är inlindad i bandage. Jag är en förklädd zombie, kan man säga.

Saknar Hannah, saknad är en av få känslor som lever kvar i mig. Saknad, kärlek, ångest och ihålig smärta. Och då pratar jag inte om fysisk smärta, för det bryr jag mig inte längre om.

Har kommit till ett stadie då jag inte längre kommer ihåg hur det känns att må riktigt bra och jag ser mig utom räckhåll för räddning och "tillfrisknande". Jag är hopplös, men vad hade man väntat sig?

Mina planer för den fortsatta kvällen: Försöka plugga biologi, dricka te, sovasovasova.

Vet inte hur jag ska göra för att lyckas ta mig upp och gå till skolan imorgon, det känns mer eller mindre omöjligt. Men jag måste, vill inte göra någon besviken, har redan skuldkänslor så det räcker och blir över.

Jag har ingen aning om hur jag lyckades ta mig till skolan idag, morgonen är helt blank för mig. Men jag minns att jag var på skolan, tills lunch. Då skulle jag iväg till BUP men pappa hade missuppfattat tiden så jag får komma dit klockan elva på onsdag istället.

Usch vad jag är äckeltrött, ska nog sova en liten stund innan jag måste springa iväg till teatern. Stress stress stress.

Jag orkar inte med längre. Inte nånting. Det är knappt så att jag orkar röra mig eller andas. Att prata kräver världens kraftansträngning. Hur mycket jag än sover känner jag mig inte utvilad. Vill bara få sova och aldrig nånsin vakna upp.

Mina tankar rör sig runt Döden, rakblad och självförakt. Jag verkar oförmögen att kunna leva. Nattens mörker smyger in sig även under dagen nu. Självmord känns som enda möjliga utvägen, det är mitt öde och det har jag alltid vetat. Men jag kan inte lämna Hannah ensam i den kalla mörka världen. Vi måste vara vi två, föralltid och alltid.

 Vi står skrivna i stjärnorna syster.

Javisst ja, glömde att berätta om Pipeline igår. Först var jag, Eva, Sonny, Sebbe, Jocke och Anneli i hamnparken och hade det trevligt. När vi sedan gick till Pipeline var det nästan inga där, och de som var där verkade bara vara där för att dricka. Kulkul... Banden var inte heller så bra, bara sista bandet vi såg. De var coola :)

Hoppas verkligen att dom inte lägger ner Pipeline, det är demonstration på Stora Torget kl 15.00 på torsdag. Be there!

Orkar inte skriva mer nu, kanske senare. Ska försöka sova.Puss

Fy fan.

Fy fan säger jag bara. Usch!

Inte nog med att han som jag nu älskar sårar mig så grymt mycket, självklart ska mitt ex lyckas komma åt mig också. Jag känner inte längre något för honom, men som fan att det fortfarande gör ont.

Usch, vad jag är förvirrad!

Jag önskar att jag kunde lära mig att sluta andas, varje andetag är en plåga (och inte en kyss som vissa påstår). Jag önskar också att någon kunde vara här och hålla om mig nu, allra helst Hannah. Älskade älskade syster. Men henne får jag träffa imorgon, bara en evighet bort. Inget farligt.

Mina fingrar luktar blod, och jag minns inte varför. Får slå huvudet i väggen för att blicken ska vara klar, annars glider jag in i dimman och det vill jag inte.

Och hur fan ska jag kunna sova när De skriker i mitt huvud hela jävla tiden??

Jag älskade dig, jag tror att jag fortfarande gör det.

Just de orden, "jag älskar dig", skulle jag aldrig säga utan att mena det. Jag vet allt för väl hur ont det gör när man ljuger om något sånt.

Känns inte riktigt som att jag har rätt att må dåligt pga dig, för det hade antagligen ändå inte kunnat bli något. Och föresten, vad spelar min smärta för roll vid sidan av Hannas? Obefintlig, eller?

Det slutar alltid såhär, jag blir alltid ensam kvar. Okej, jag är inte ensam.

Men det gör så ont, att du så lätt kunde glömma. Jag kan inte, aldrig att De låter mig glömma.

Älskade du mig någonsin? Du kommer förmodligen aldrig att läsa det här, och om du skulle göra det skulle du väl knappast bry dig.

Men jag älskar dig, jag vet att jag inte får älska dig, och att jag inte får må dåligt för att du inte älskar mig.

Jag kan inte förstå, jag söker efter svar men de finns inte.

Det här är något jag måste handskas med ensam. Får inte nämna hur jag känner, för jag har ingen rätt att känna så.

Varför?

Kom nyss hem från Eva, hon fyller år på söndag så hon hade en liten fest igår. Ganska trevligt, känner mig jätteduktig som faktiskt orkade vara social. De som var där var Hannah, Hanna, Kiyo, Niizu, Dennis, Eva, Sonny, Jessica, Anna, Emma, Sebbe och så jag.

Jag gav henne, Eva alltså, en väckarklocka och godis. Sen så fick hon en barbiedocka från oss alla. Hon blev.... jätteglad över den O.o eller inte

Mår verkligen skit nu, sov nästan inget inatt för jag glömde sömntabletterna hemma, tog Zoloft flera timmar för sent, ätit en massa onyttigt, ångest och längtan efter tårar och rakblad.

Ikväll ska jag på Pipeline, så då blir det på med fejkleendet igen. Jippie

Det gör sjukt ont i bröstet, händerna skakar så det blir svårare och svårare att skriva. Helvete vad ont det gör nu, finns det inga värktabletter mot psykiska smärtor?

Jag vill inte mer, jag orkar orkar orkar inte! Jag vill inte lämna mina vänner, allra minst Hannah. Men märker de ens hur svårt det är att hålla sig kvar? Om de inte tror på att jag älskar dem nu så vet jag inte vad jag gör. Dör, antagligen.

Nu tänker jag lägga mig ner på golvet och andas, hur ont det än gör. Skakar för mycket för att kunna skriva mer.

Ett tomt skal

Utan glitter

Utan ljus

Bara andetagen

håller mig vid liv

Ögon

kantade av död

En mun

som aldrig ler

Jag ska överleva

(Men ingen har sagt

att jag måste leva)