Försov mig idag, vaknade först av att Eva ringde på dörren, sa till henne att hon fick gå själv till skolan, jag skulle aldrig hinna själv. Jag släpade mig upp ur sängen och började göra iordning te, men naturligtvis så slocknade jag över köksbordet och låg där tills tjugo över åtta då jag vaknade av att mobilen ringde. Förstod då att jag skulle missa biologin men kunde iaf försöka hinna till svenskalektionen. Gick väl ganska bra, men var jävligt yr och trött och ramlade ihop flera gånger på vägen till skolan.

Skoldagen var överlevlig tack vare kramar och Hannah, och vid ett var det dags för älskade älskade BUP ( lägg märke till ironin..)

Var där i kanske 2 timmar, där de mest än en gång poängterade att jag inte borde lämnas ensam längre stunder, eller helst inte alls. Läkaren höjde dosen på Zoloft till 75 mg, och så ska jag nu börja ta Theralen också.. Blir mer och mer övertygad om att de försöker droga mig till en känslolös grå robot.

Fortfarande besitter Döden min hjärna för jämnan, om jag tex ser ett högt hus funderar jag genast på om man skulle kunna ta livet av sig genom att hoppa därifrån. Om jag ser en burk/ask med tabletter så ser jag jämt efter om det går att överdosera. Alla vassa föremål förknippas med skärande, alla repliknande saker får mig att tänka på hängning. Att åka över Alnöbron innebär alltid längtan efter känslan av att falla. Vattnet ropar ständigt på mig, sjunger om det absoluta slutet.

"Vill du verkligen leva? Eller vågar du bara inte dö?"