Okej, det känns som att jag borde förklara mitt senaste inlägg lite..

Och om jag ska vara ärlig så har jag inte någon vettig förklaring heller, så det blir lite svårt.

Skrev det alldeles innan en ångestattack och var extremt förvirrad.

Det hade, eller har, hänt så mycket nu på senaste tiden. Kan inte vara säker på någonting alls, ingenting verkar ju bestå.

Det som hade hänt då var den besvikelse och smärta jag kände efter Janne plus Niklas prat om att ta sitt liv.

Och det om Niklas, eller det om Janne också för den delen, kan jag inte prata om med någon. Ingen orkar lyssna längre, inte om de sakerna iaf.

De tror väl att jag också har vant mig, att jag accepterar allt.

Men det gör jag inte, det gör inte mindre ont ju mer tiden går.

Nu har jag knappt pratat om det här alls, för jag vet att ingen egentligen orkar lyssna. Bara någon lätt kommentar och sedan slutdiskuterat.

Och ändå kan jag förstå dem, klart att de har annat att tänka på och att de tycker att allt det här är uttjatat. Allt som gäller mig.

(Och jag vet jag vet jag vet att ni bryr er, åtminstånde vissa av er, och jag älskar er för det.)