Jag måste erkänna att jag är mycket smidig av mig. Vaknade klockan 17, exakt den tid då min teater började. Kastade mig iväg till bussen och kom till Kulturskolan ungefär 40 minuter försent. Väl där var jag alldeles för trött för att göra något vettigt, tror inte jag bidrar med så mycket till den här teatern faktiskt.

Funderar på hur jag ska ha mitt hår (ovanligt?). Blir mer och mer sugen på att klippa raklugg, och ha den svart. Sedan kanske jag färgar resten av håret antingen ljuslila eller ljusrosa. Hur låter det? Tips är varmt välkommna.

Hm, jag borde plugga biologi, det skulle ha varit inlämnat i fredags. Borde även plugga engelska då vi har prov imorgon. Svenska har vi prov i på fredag, litteraturhistoria. Måste plugga ikapp i matte, SO, franska. Och nu är det säkert något jag har glömt också. Sucksucksuck. Vet att jag borde kämpa på nu så att jag får mina betyg, men jag orkar verkligen inte.

Kan inte avgöra om jag är vaken eller sover längre. Antagligen så är jag vaken, för jag brukar inte precis drömma om att jag sitter och skriver. Men kan inte vara riktigt säker heller. Allt bara flyter på som i en dimma och jag tror inte att det spelar någon roll om jag är vid medvetande eller ej, då jag ändå inte lyckas tillföra något till min omgivning. Jag är endast en parantes i deras liv.

Börjar alltmer likna en zombie, förutom att jag faktiskt inte är inlindad i bandage. Jag är en förklädd zombie, kan man säga.

Saknar Hannah, saknad är en av få känslor som lever kvar i mig. Saknad, kärlek, ångest och ihålig smärta. Och då pratar jag inte om fysisk smärta, för det bryr jag mig inte längre om.

Har kommit till ett stadie då jag inte längre kommer ihåg hur det känns att må riktigt bra och jag ser mig utom räckhåll för räddning och "tillfrisknande". Jag är hopplös, men vad hade man väntat sig?

Mina planer för den fortsatta kvällen: Försöka plugga biologi, dricka te, sovasovasova.

Vet inte hur jag ska göra för att lyckas ta mig upp och gå till skolan imorgon, det känns mer eller mindre omöjligt. Men jag måste, vill inte göra någon besviken, har redan skuldkänslor så det räcker och blir över.

Jag har ingen aning om hur jag lyckades ta mig till skolan idag, morgonen är helt blank för mig. Men jag minns att jag var på skolan, tills lunch. Då skulle jag iväg till BUP men pappa hade missuppfattat tiden så jag får komma dit klockan elva på onsdag istället.

Usch vad jag är äckeltrött, ska nog sova en liten stund innan jag måste springa iväg till teatern. Stress stress stress.

Jag orkar inte med längre. Inte nånting. Det är knappt så att jag orkar röra mig eller andas. Att prata kräver världens kraftansträngning. Hur mycket jag än sover känner jag mig inte utvilad. Vill bara få sova och aldrig nånsin vakna upp.

Mina tankar rör sig runt Döden, rakblad och självförakt. Jag verkar oförmögen att kunna leva. Nattens mörker smyger in sig även under dagen nu. Självmord känns som enda möjliga utvägen, det är mitt öde och det har jag alltid vetat. Men jag kan inte lämna Hannah ensam i den kalla mörka världen. Vi måste vara vi två, föralltid och alltid.

 Vi står skrivna i stjärnorna syster.