JAG ORKAR FAN INTE !

Okej, det här inlägget kommer vara som ett brev till ifall pappa, hans tjej eller andra utomstående läser min blogg av någon anledning. För jag orkar bara inte med folk som tror att dom vet allting om mig. JAG ORKAR INTE!

För det första : Jag låtsas verkligen inte att jag mår dåligt, jag vill inte må dåligt. Okej? Jag bara gör det. Jag har inte valt det men jag vet inte hur man väljer att sluta.

Det verkar ju rent idiotiskt att vilja må dåligt, att vilja gå till BUP.

Jag menar, vem fan vill det ? Vem fan vill det som verkligen vet hur det är ?

Ångestfyllda nätter, hysteriska gråtattacker, att alltid vara rädd och se sig själv bakom en dimma av självhat.

För det andra: Vad ni, någon, än tror, så är det verkligen inte mina vänners fel att jag mår dåligt! De är min räddning och de få gångerna jag känner mig trygg är med dem. Vill ni verkligen ta ifrån mig min enda trygghet?

Visst, somliga av dem mår dåligt. Men det utgör inte vilka dem är, vi har ändå roligt tillsammans. Jag kan lita på dem och jag älskar dem.

De är det ljusaste och renaste som finns i denna smutsiga värld. Jag lever för dem, utan dem skulle inget hålla mig kvar. Inget.

Jag har mått dåligt väldigt länge, jag har skadat mig själv i perioder sedan jag var 12 år gammal. Det senaste året har dock självskadebeteendet ökat med en enorm mängd. 

Just nu försöker jag än en gång att sluta, och jag hoppas jag lyckas. Jag vill inte såra mer.

Jag mår inte dåligt pga böcker jag läser, inte pga vänner, inte något dumt som ni skulle kunna komma på för att "skydda" mig.

Men, hur mycket skulle det egentligen skydda om jag nu tog livet av mig för att era regler gör så att jag inte kan uppleva de här små ljusa stunderna?

Varför skyller ni ifrån er så jävla mycket hela tiden?

Har aldrig tanken slagit er att det lika mycket kan vara erat fel?

Egentligen vet jag att skulden ligger på mig ensam. Jag är för fel för att kunna anpassa mig i erat samhälle.

Mest av allt föraktar jag er för eran brist på empati och hur svårt det verkar vara för er att acceptera en annorlunda värld.

Nu är det såhär att jag inte orkar låtsas längre. Jag orkar inte låtsas må bra för det gör så otroligt mycket ondare när fasaden faller.

Jag må vara världens själviska dotter, men se bara på er själva !

Jag föraktar er och eran inbillade värld.

Nu har jag fallit totalt. Hårt, brutalt och jag vet inte om skadorna någonsin kommer att läka.

Jag kom nyss ut ur duschen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag har duschat i hett vatten, skrubbat huden tills den börjat glöda, klivit ut ur duschen, torkat bort allt vatten. Bara för att i nästa sekund inse hur otroligt äcklig jag är och kasta mig in i duschen igen.

Min hud är nu alldeles rödflammig och jag har såkallade 'russinfingrar' ( Vilket är rätt läskigt. Vadå, russin till fingrar? O.o  )

Jag är rädd. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag känner mig så jävla liten och övergiven, så äcklig, så naiv.

För några år sedan när jag mådde dåligt tog jag en dag i taget. Nu tar jag för fan en sekund i taget! Det är enda sättet att stå ut med smärtan.

Nu så tänker jag fråga Hannah om jag kan sova hos henne imorgon, eller åtminstånde träffa henne en liten stund.

Antagligen är jag inget bra sällskap, men jag behöver prata med henne. Jag måste även prata med Hanna, men det har jag iaf berättat för henne.

Och om jag inte kan träffa Hannah imorn, så måste jag se till att hålla mig upptagen på något sätt.

Jag är självisk jag vet, men är inte alla det ? Och jag behöver verkligen hjälp. Nu

Jag längtar jättemycket till imorgon!

Då blir det filmkväll hos Eva :'D Tyvvär så kommer nog inte Hannah, även fast jag skulle vilja det. Men jag får försöka överleva ändå. Får ju förhoppningsvis träffa henne snart så :)

I will never forget how I cried.

The beat of your hand still lingers on my face.

The fear still comes when I hear your name.

And I wont let it ruin my life this far, I wont cry for it at all.

I know what I must do, and so do you.

Leave me here, I don't need your needle anymore.

Though I dream of the land where you gave me my dreams,

the land that you clamed was for us.

This is the end.

För mig finns inget hopp och ingen hjälp.

Bara tomhet väntar mig.

Jag har blivit så otroligt sårad, krossad, stampad på, sliten i tusen bitar.

Men jag vet tillslut sanningen. Jag förtjänar inte bättre.

Jag är en sådan hemsk människa. Det är alltid jag som sviker först, hur ont det än gör för mig så betyder det ingenting. För det är jag som har svikit. Även om det inte har varit min mening.

Jag hatar mig själv, jag hatar ångesten, jag hatar tårarna, jag hatar alla äckliga minnen som jag inte vågar berätta om, jag hatar mina svek och jag hatar att jag inte kan skilja på verklighet och fantasi!

Jag vill säga förlåt, för hur jag har varit och för hur jag kommer bli.

Jag kommer inte klara av att bära så mycket mer. Det gör så ont, för ont.

Jag kommer lyssna på er om ni vill att jag ska lyssna, jag kommer försöka hjälpa er om det är hjälp ni vill ha.

Tillslut kanske jag också vågar berätta, jag vet att jag inte får. Men jag sprängs snart och allt måste ut.

Förlåt ifall jag kommer att bli en sämre vän, jag hoppas det ska gå över. Men jag har mycket att tänka på, alldeles för mycket.

Så mycket jag måste försöka komma över, jag ser ingen väg ut.

Men jag tänker leta

Jag vet att jag förtjänar det du gjorde. Men det krossade mig totalt.

Det gör för ont för att kunna bäras. Jag förstår helt enkelt inte varför.

Varför?

Ibland måste jag bara tycka om min mor. Inatt låg hon och höll om mig i flera timmar ända tills jag kunde somna, vilket var ett bra tag. Trots den extrema ångesten, trots mitt självhat, så fanns hon där för mig. Och jag är väldigt tacksam över det.

Jag vill inte, jag orkar inte!

Ta bort mig, jag vill slippa känna!

Fan fan fan

Det här driver mig till vansinne! Klöser och klöser överallt där jag kommer åt.

Blod blandat med tårar rinner ifrån ögonen och det svider något så otroligt mycket.

Är så fruktansvärt rädd, vet inte vart jag ska ta vägen eller göra av mig själv. Vill förgöra mig själv, krossa min kropp i tusentals bitar. Bara för att få slippa känna .

Igårnatt kunde jag sova, då hade jag min älskade Hanna och vi skyddade varandra och jag kan mår bra i närheten av henne.

Men nu är allt så ensamt och skrämmande. Och känslan av att jag kommer att dö blir allt påtagligare för varje stund.