Nu har jag fallit totalt. Hårt, brutalt och jag vet inte om skadorna någonsin kommer att läka.

Jag kom nyss ut ur duschen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag har duschat i hett vatten, skrubbat huden tills den börjat glöda, klivit ut ur duschen, torkat bort allt vatten. Bara för att i nästa sekund inse hur otroligt äcklig jag är och kasta mig in i duschen igen.

Min hud är nu alldeles rödflammig och jag har såkallade 'russinfingrar' ( Vilket är rätt läskigt. Vadå, russin till fingrar? O.o  )

Jag är rädd. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag känner mig så jävla liten och övergiven, så äcklig, så naiv.

För några år sedan när jag mådde dåligt tog jag en dag i taget. Nu tar jag för fan en sekund i taget! Det är enda sättet att stå ut med smärtan.

Nu så tänker jag fråga Hannah om jag kan sova hos henne imorgon, eller åtminstånde träffa henne en liten stund.

Antagligen är jag inget bra sällskap, men jag behöver prata med henne. Jag måste även prata med Hanna, men det har jag iaf berättat för henne.

Och om jag inte kan träffa Hannah imorn, så måste jag se till att hålla mig upptagen på något sätt.

Jag är självisk jag vet, men är inte alla det ? Och jag behöver verkligen hjälp. Nu