För mig finns inget hopp och ingen hjälp.

Bara tomhet väntar mig.

Jag har blivit så otroligt sårad, krossad, stampad på, sliten i tusen bitar.

Men jag vet tillslut sanningen. Jag förtjänar inte bättre.

Jag är en sådan hemsk människa. Det är alltid jag som sviker först, hur ont det än gör för mig så betyder det ingenting. För det är jag som har svikit. Även om det inte har varit min mening.

Jag hatar mig själv, jag hatar ångesten, jag hatar tårarna, jag hatar alla äckliga minnen som jag inte vågar berätta om, jag hatar mina svek och jag hatar att jag inte kan skilja på verklighet och fantasi!

Jag vill säga förlåt, för hur jag har varit och för hur jag kommer bli.

Jag kommer inte klara av att bära så mycket mer. Det gör så ont, för ont.

Jag kommer lyssna på er om ni vill att jag ska lyssna, jag kommer försöka hjälpa er om det är hjälp ni vill ha.

Tillslut kanske jag också vågar berätta, jag vet att jag inte får. Men jag sprängs snart och allt måste ut.

Förlåt ifall jag kommer att bli en sämre vän, jag hoppas det ska gå över. Men jag har mycket att tänka på, alldeles för mycket.

Så mycket jag måste försöka komma över, jag ser ingen väg ut.

Men jag tänker leta

Jag vet att jag förtjänar det du gjorde. Men det krossade mig totalt.

Det gör för ont för att kunna bäras. Jag förstår helt enkelt inte varför.

Varför?