Ni säger att jag verkar må bättre. Att jag verkar mer öppen och glad än tidigare.

Är det så? Jag vet inte längre. Jag minns inte hur det känns att må bra. Men inte kan det väl vara såhär?

Med en sjuklig trötthet och ångest tryckande över bröstet. Är det så glädje känns? Jag hade hoppats på något annat

En del av mig önskar att jag kunde få bryta ihop mitt framför er, för att ni ska se precis hur svag jag är. Men det är väldigt sällan jag gör det. Ni har säkert glömt..

När ni är i närheten håller jag allt inom mig, väntar tills jag är ensam innan jag låter helvetet komma ut. Men hur länge kommer jag orka hålla på så?

Den här helgen har gått fort, alldeles för fort. Snart är det skola igen, skola och ångestnätter.

Jag vill inte mer, jag vill inte vara med mer. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla, right?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns som att det är påväg uppåt nu. Till slut. Hoppas, hoppas. ...

Så... Idag har jag varit på BUP igen, äntligen >.< Det gick väl okej, eller, egentligen inte. Det känns som att de håller på att avsluta för mig så att jag inte ska komma dit längre. Men vafan, jag behöver gå där. Helst en gång i veckan ...

Det är konstigt egentligen, förut grät jag nästan aldrig. Nu däremot kan jag inte sluta. Jag gråter och gråter och gråter, utan någon speciell anledning. När jag var yngre var jag rädd för att visa känslor, därav så grät jag inte. Men nu så verkar ...

Ibland är det bara fel. Oftast är det jag som är fel

  Pappa bara klagar, men jag ska till mamma imorgon. Till helgen så blir det Norrskrammel på Norra Berget. På lördagen spelar Mimikry och Secret Holiday, måste ses! Vill ha roligt, även om det bara är på ytan jag blir glad, så är det bättr...