De senaste dagarna har varit fyllda av teaterföreställningar, ångest, musik och sovande. En av få saker jag kan känna mig stolt över just nu är att jag har skrivit klart min musikuppsats nu. Om Tjajkovskij, någon rysk kompositör.

Skulle faktsiskt tro att det är det enda skolarbetet jag har jobbat med hemma sedan vårterminen började...

Allting känns så meningslöst, så tomt. Niklas ska antagligen komma hit på lördag, och han är någon som jag verkligen har saknat väldigt mycket och väldigt länge. Men nu, nu orkar jag inte ens se fram emot det. Kommer troligen bara sitta där och stirra rakt fram, långt borta. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte. Men det är så det känns.

Dessutom försvagas viljan och orken att låta bli att skada sig själv för varje dag, varje minut som går. För en månad sedan, då trodde jag verkligen att jag skulle klara av att sluta. Men nu ser jag inte ens något annat sätt av att klara av att leva. Visst, man kan leva utan att skära, men för mig blev det en överlevnadsstrategi. Jag vill inte ens leva utan det, inte nu.

Men jag får inte, jag vet det. Av rädsla. Av rädsla för att om jag sviker igen så kommer inte Hannah orka med mig längre. Och jag skulle aldrig klara ett liv utan henne. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag älskar henne alldeles för mycket.

Så jag måste låta bli, får inte svika, inte en gång till. Men jag vet inte hur länge till det kommer gå. Förlåt. Förlåt för att jag är för svag, för feg.

Förlåt för att jag är en sån dålig vän att jag inte kan hålla ett löfte, men jag ska försöka hålla det nu. Har sagt det tusen gånger, och brytit mot det lika mycket. Så därför lovar jag inget nu, men jag lovar att verkligen försöka.