Förlorad

Förlorad

Förlorad

Men... är det verkligen en förlust? Skulle jag vara en förlust?

Jag tvivlar på det, att jag försvann borde väl snarare ses som vinst.

Alla skulle må bra, bättre. Åtminstånde efter första tiden.

För det kan ju knappast bara vara jag som märker hur luften förgiftas mer och mer i takt med mina andetag. Jag hörde aldrig hemma här.

Jag vill inte mer. Inga fler svek, inga fler lögner. Och inga fler skrik om natten. Jag vill inte vara med längre.

Jag orkar inte vara delaktig, om jag ska leva så ska jag leva som passiv. Önskar jag bara kunde stänga av alla känslor, alla tankar. Markera allt och klicka på Escape-knappen.

Men jag är för feg för att ta mitt liv.

Det finns två anledningar till att jag stannar. Feghet och kärlek. Att få se mina vänners vackra leenden igen, få känna deras kärlek och tryggheten av att vara bland dem. Jag vill ha tillbaka det.

För nu är ingenting tryggt, inget är stabilt nog att luta sig mot.

Pappa säger att jag ser ut att må bättre. Samtidigt funderar jag på om man kan dö av att överdosera Theralen. (Ja, jag mår så bra nu...)