Stack från skolan efter lunch, allt var fel och jag ville bara få sova. Väl hemma kunde jag såklart inte sova heller.. så då hamnade jag här vid datorn med en kopp blåbärste.

Lyssnar på Alesana och borde egentligen börja skriva på min musikuppsats, men jag orkar inte.

Känns totalt meningslöst att gå upp ur sängen om mornarna och gå till skolan, all kraft går ju fan åt till att överleva!

Och överallt blir jag tvungen att möta mina rädslor, de gömmer sig bakom varje hörn, angriper när jag är som mest oskyddad.

Det finns mycket som jag är rädd för och som skrämmer mig, inte en dag utan rädsla och ångest som flåsar en i nacken.

Jag är rädd för att ringa folk, hundar, att äta, att spy, att sova, att vara vaken. "Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö." Är rädd för män, sex, ensamhet, folksamlingar, brunnar, tystnad, att bli mördad, nätter, ljus, bastuar, omklädningsrum, att svika, att bli sviken, clowner. Men mest av allt är jag rädd för att bli lämnad ensam kvar.

Tänk att vara den sista människan på jorden.. det skulle jag aldrig kunna klara av eller hantera. Därför vill jag inte bo öde ute på landet, måste ha människor runt omkring mig! Måste hela tiden bli påminnd om vad som är verkligt och inte. För jag kan inte urskilja det själv, allting bara flyter i samman.

Hannah var inte på skolan idag heller, och hon är hos sin farmor så jag kan inte åka till henne. Saknar henne så otroligt mycket, antar att hon inte saknar mig, eller iaf inte lika mycket. Och jag vet att det är själviskt att tänka så. Jag vet att hon visst saknar och älskar mig. Jag vet ju hur hon mår och att hon har nog med sig själv för att orka med någon annan. Men jag saknar henne.

Förhoppningsvis ses vi ikväll då hon ska gå på premiären för Djungelboken. Behöver en Hannahkram, och hon kanske behöver en Alexxkram också? Hoppas...

Har rakbladsabstinens men ska inte, får inte göra något. Vill ha smärta, eller snarare att smärtan ska försvinna, och jag vill ha blod. Men har inte gjort något på mer än en månad nu, och jag ska hålla det! Även om det jag vill mest just nu är att skära djupt i armarna så ska jag låta bli, jag vill inte svika igen. Jag har svikit alldeles för mycket.

Svika verkar vara det enda jag kan, svika och förstöra. Och tänka på mig själv. Egoegoego är jag. Jag måste bli bättre, måste tänka på andra, glömma det som är jag. Det upprepar jag för mig själv helahela tiden men inget förändras. Hopplös. Utan hopp, utan framtid. Bara ett evighetsskrik som delar mig i två delar.

"Jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta kropp och själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt och fult och skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond och giftig värld
Älskling vi ska alla en gång dö"

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så, hemma nu efter premiären. Gick väldigt bra med tanke på hur jag mådde och mår, tror nästan alla repliker satt och publiken skrattade. Nu börjar jag förstå varför jag gillar teater så mycket, jag älskar föreställningarna!

Innan jag stack till teatern var jag i hamnen med Hannah-blå, Niizu, Towa, Janne, Dennis, Klas och Niklas ^^

Det var trevligt, änglagungan är alltid lika mysig <3

Träffade också Hannahsyster innan teatern, som hon även var och kollade på. Jag älskar dig .

Nu ska jag snart duscha, känner mig smutsig och äcklig, måste renas.

Vill sova men känns inte som att det kommer gå. Det är som att kroppen både spänner sig och är jätteavslappnad samtidigt >.<'

Nu ska jag duscha, försöka sova och kanske skriva något. <3