Jag älskade dig, jag tror att jag fortfarande gör det.

Just de orden, "jag älskar dig", skulle jag aldrig säga utan att mena det. Jag vet allt för väl hur ont det gör när man ljuger om något sånt.

Känns inte riktigt som att jag har rätt att må dåligt pga dig, för det hade antagligen ändå inte kunnat bli något. Och föresten, vad spelar min smärta för roll vid sidan av Hannas? Obefintlig, eller?

Det slutar alltid såhär, jag blir alltid ensam kvar. Okej, jag är inte ensam.

Men det gör så ont, att du så lätt kunde glömma. Jag kan inte, aldrig att De låter mig glömma.

Älskade du mig någonsin? Du kommer förmodligen aldrig att läsa det här, och om du skulle göra det skulle du väl knappast bry dig.

Men jag älskar dig, jag vet att jag inte får älska dig, och att jag inte får må dåligt för att du inte älskar mig.

Jag kan inte förstå, jag söker efter svar men de finns inte.

Det här är något jag måste handskas med ensam. Får inte nämna hur jag känner, för jag har ingen rätt att känna så.

Varför?

Kom nyss hem från Eva, hon fyller år på söndag så hon hade en liten fest igår. Ganska trevligt, känner mig jätteduktig som faktiskt orkade vara social. De som var där var Hannah, Hanna, Kiyo, Niizu, Dennis, Eva, Sonny, Jessica, Anna, Emma, Sebbe och så jag.

Jag gav henne, Eva alltså, en väckarklocka och godis. Sen så fick hon en barbiedocka från oss alla. Hon blev.... jätteglad över den O.o eller inte

Mår verkligen skit nu, sov nästan inget inatt för jag glömde sömntabletterna hemma, tog Zoloft flera timmar för sent, ätit en massa onyttigt, ångest och längtan efter tårar och rakblad.

Ikväll ska jag på Pipeline, så då blir det på med fejkleendet igen. Jippie

Det gör sjukt ont i bröstet, händerna skakar så det blir svårare och svårare att skriva. Helvete vad ont det gör nu, finns det inga värktabletter mot psykiska smärtor?

Jag vill inte mer, jag orkar orkar orkar inte! Jag vill inte lämna mina vänner, allra minst Hannah. Men märker de ens hur svårt det är att hålla sig kvar? Om de inte tror på att jag älskar dem nu så vet jag inte vad jag gör. Dör, antagligen.

Nu tänker jag lägga mig ner på golvet och andas, hur ont det än gör. Skakar för mycket för att kunna skriva mer.

Ett tomt skal

Utan glitter

Utan ljus

Bara andetagen

håller mig vid liv

Ögon

kantade av död

En mun

som aldrig ler

Jag ska överleva

(Men ingen har sagt

att jag måste leva)