Tar det aldrig slut?

Idag är det 22 dagar sedan jag träffade Hannah, min syster. 22 dagar kanske för er känns som ingenting. Men för mig är det en evighet.

Som att försöka andas men någon har stuckit hål på lungorna, som att försöka gå med avhuggna ben..

I onsdags skulle hon ha kommit hem, idag är det lördag och jag har fortfarande inte hört något från henne trots att jag gång på gång har bett henne att höra av sig.

Och det ända jag kan tänka är att något måste ha hänt, hon skulle inte bara låta bli att höra av sig. Något måste ha hänt!

Jag kan inte sova för i drömmarna är Hannah död, och jag vet att jag inte kan leva utan henne.

Det känns som att jag har förlorat allt, och ingenting kan beröra mig.

Vill bara höra något, något från henne. En liten viskning om att hon fortfarande lever.

För om jag inte hör av henne snart kommer inte jag klara av att stå ut, jag kan inte leva med ovissheten, jag kan inte leva alls.

I have chosen my instrument
And said no goodbyes
And my frozen pulse quickens
As the black plot thickens..

Jag försöker förstå hur jag föll igen. Och hur jag föll så hårt.

Händerna är fulla av bitmärken, ett desperat försök att undkomma ångesten.

Men ingenting fungerar, ingenting någonsin.

If there was a game, then why couldn't I play?

Och det är kallt, jag fryser fast jag har ett täcke runt mig, jag fryser ända in i benmärgen.

Är det så här det känns att dö?

Jag välkomnar Döden som är min barndomsvän, samtidigt som jag hatar henne för att jag inte vill dö.

Döden är för slutgiltlig, det har jag insett nu.