Jag flyttat in till stan nu, eller egentligen förra veckan. Mitt rum är iordninggjort och klart. Är väldigt nöjd över resultatet om jag ska vara ärlig... Kom och kika på det och drick te med mig vetja!

Idag sov jag vääldigt länge, gick upp för att äta frukost men sen sov jag till klockan fyra ... med ett litet undantag för ett telefonsamtal med Hanna

<3

Sen så gick jag upp till Norra Berget och satt där en stund och filosoferade, lite senare träffade jag några kompisar och vi gick hem till mig.

Nu ska jag sova, eller försöka sova i alla fall. Puss

Hannah lever! Hon lever verkligen och jag har träffat henne nu och hon är på riktigt, hon är verklig.

Jag började gråta när jag hörde hennes röst i telefonen, men jag har blivit duktig på att dölja mina tårar.

Hon kom mycket riktigt hem i onsdags, men har sovit hos Johan två nätter i rad.

Och nu är det en annan skräck som förlamar mig, hon har varit hemma men hon har inte hört av sig förrän idag, och då var det egentligen jag, med liten hjälp från Louise, som hörde av mig.

Betýder jag så lite? Men självklart finns det många förklaringar, hon hade antagligen inte mitt nummer heller eftersom att hennes SIM-kort är s

pärrat.

Men det sårar ändå, mitt nummer är inte direkt omöjligt att få tag på och ett litet, litet sms skulle väl inte vara så svårt.

Det enda jag undrar nu är; Varför hörde hon inte av sig?

Men mest av allt är jag glad att hon lever, det spelar väl egentligen ingen roll om hon hörde av sig eller inte, huvudsaken är att hon lever. Och att jag vet att hon älskar mig, för det litar jag på till 100 %

Jag vill hålla om henne och aldrig släppa, hon är så underbar i allt sitt mörker.

Men ångesten släpper inte, depressionen tvingar mig djupare ner än jag någonsin varit förut. Jag är fast i ett mörker med en ficklampa utan batteri.

Tårarna smakar inte längre eyeliner, sminket är sedan flera timmar bortgråtet.

Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig ut, BUP tycker att jag mår för bra så dit kan jag inte vända mig. Sanningen är att jag inte kan minnas någon gång då jag har varit såhär långt nere.

Jag vill ha hjälp, snälla hjälp mig nu!

Ta min hand och visa mig vägen ut, för jag hittar inte själv.

Ångesten klämmer sin hand hår runt min hals och vad jag än gör så släpper han inte taget. Andetagen är små, infekterade och gång på gång dunkar jag huvudet mot väggen.

Snälla, hjälp mig! Jag klarar inte det här själv.

Rädda mig, hjälp mig, lär mig andas friska andetag..

Think of your darkest night
Think of your soul alone
If you can bear the sight
Think of the love you've never known
Yes, it's unusual
To live your life this way
All I can say
Maybe that's why you don't see
Faces like mine every day

Tar det aldrig slut?

Idag är det 22 dagar sedan jag träffade Hannah, min syster. 22 dagar kanske för er känns som ingenting. Men för mig är det en evighet.

Som att försöka andas men någon har stuckit hål på lungorna, som att försöka gå med avhuggna ben..

I onsdags skulle hon ha kommit hem, idag är det lördag och jag har fortfarande inte hört något från henne trots att jag gång på gång har bett henne att höra av sig.

Och det ända jag kan tänka är att något måste ha hänt, hon skulle inte bara låta bli att höra av sig. Något måste ha hänt!

Jag kan inte sova för i drömmarna är Hannah död, och jag vet att jag inte kan leva utan henne.

Det känns som att jag har förlorat allt, och ingenting kan beröra mig.

Vill bara höra något, något från henne. En liten viskning om att hon fortfarande lever.

För om jag inte hör av henne snart kommer inte jag klara av att stå ut, jag kan inte leva med ovissheten, jag kan inte leva alls.

I have chosen my instrument
And said no goodbyes
And my frozen pulse quickens
As the black plot thickens..

Jag försöker förstå hur jag föll igen. Och hur jag föll så hårt.

Händerna är fulla av bitmärken, ett desperat försök att undkomma ångesten.

Men ingenting fungerar, ingenting någonsin.

If there was a game, then why couldn't I play?

Och det är kallt, jag fryser fast jag har ett täcke runt mig, jag fryser ända in i benmärgen.

Är det så här det känns att dö?

Jag välkomnar Döden som är min barndomsvän, samtidigt som jag hatar henne för att jag inte vill dö.

Döden är för slutgiltlig, det har jag insett nu.

Hannah, var är du någonstans? Du skulle väl komma hem i onsdags, det skrev du iaf. Varför svarar du inte?

Är orolig, förstår du inte det?