Hannah lever! Hon lever verkligen och jag har träffat henne nu och hon är på riktigt, hon är verklig.

Jag började gråta när jag hörde hennes röst i telefonen, men jag har blivit duktig på att dölja mina tårar.

Hon kom mycket riktigt hem i onsdags, men har sovit hos Johan två nätter i rad.

Och nu är det en annan skräck som förlamar mig, hon har varit hemma men hon har inte hört av sig förrän idag, och då var det egentligen jag, med liten hjälp från Louise, som hörde av mig.

Betýder jag så lite? Men självklart finns det många förklaringar, hon hade antagligen inte mitt nummer heller eftersom att hennes SIM-kort är s

pärrat.

Men det sårar ändå, mitt nummer är inte direkt omöjligt att få tag på och ett litet, litet sms skulle väl inte vara så svårt.

Det enda jag undrar nu är; Varför hörde hon inte av sig?

Men mest av allt är jag glad att hon lever, det spelar väl egentligen ingen roll om hon hörde av sig eller inte, huvudsaken är att hon lever. Och att jag vet att hon älskar mig, för det litar jag på till 100 %

Jag vill hålla om henne och aldrig släppa, hon är så underbar i allt sitt mörker.

Men ångesten släpper inte, depressionen tvingar mig djupare ner än jag någonsin varit förut. Jag är fast i ett mörker med en ficklampa utan batteri.

Tårarna smakar inte längre eyeliner, sminket är sedan flera timmar bortgråtet.

Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig ut, BUP tycker att jag mår för bra så dit kan jag inte vända mig. Sanningen är att jag inte kan minnas någon gång då jag har varit såhär långt nere.

Jag vill ha hjälp, snälla hjälp mig nu!

Ta min hand och visa mig vägen ut, för jag hittar inte själv.

Ångesten klämmer sin hand hår runt min hals och vad jag än gör så släpper han inte taget. Andetagen är små, infekterade och gång på gång dunkar jag huvudet mot väggen.

Snälla, hjälp mig! Jag klarar inte det här själv.

Rädda mig, hjälp mig, lär mig andas friska andetag..

Think of your darkest night
Think of your soul alone
If you can bear the sight
Think of the love you've never known
Yes, it's unusual
To live your life this way
All I can say
Maybe that's why you don't see
Faces like mine every day

 

Hannah

6 juli 2008 13:37

Jag kom hem i torsdags och jag har haft dåligt samvete för att jag inte hört av mig, men jag får egentligen inte använda pengarna på monilen jag har nu och jag har inte haft tillgång till dator. Du vet inte vilken lättnad det var då du smsade, det kändes som om hela världen kunde kvitta.
Förlåt syster, förlåt och tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns som att det är påväg uppåt nu. Till slut. Hoppas, hoppas. ...

Så... Idag har jag varit på BUP igen, äntligen >.< Det gick väl okej, eller, egentligen inte. Det känns som att de håller på att avsluta för mig så att jag inte ska komma dit längre. Men vafan, jag behöver gå där. Helst en gång i veckan ...

Det är konstigt egentligen, förut grät jag nästan aldrig. Nu däremot kan jag inte sluta. Jag gråter och gråter och gråter, utan någon speciell anledning. När jag var yngre var jag rädd för att visa känslor, därav så grät jag inte. Men nu så verkar ...

Ibland är det bara fel. Oftast är det jag som är fel

  Pappa bara klagar, men jag ska till mamma imorgon. Till helgen så blir det Norrskrammel på Norra Berget. På lördagen spelar Mimikry och Secret Holiday, måste ses! Vill ha roligt, även om det bara är på ytan jag blir glad, så är det bättr...