Jag har ett mörker. Eller nej, fel.

Jag är mörker.

Riktigt jävla bäcksvart mörker som täcker över allt ljus. Fast det visste ni säkert redan, att mörker är starkare än ljus.

Men vet ni hur mörker känns? Vet ni hur ont det gör, hur ont jag gör?

Mörkret gräver djupt under hjärtat och själen. Lungorna fylls med svart luft, luft som förgiftar allt i min närhet.

Hur rymmer man från sådant mörker? Hur ska jag någonsin kunna fly?

Det är ju en del av mig. En del som tar allt större plats..

Mörker är allt jag är, var och kommer att vara. Det är allt jag vet, och det fläckar allt jag gör.

Så jävla förbannad.

Anledning? En irriterande och uppmärksamhetskrävande brorsa, idioterna på skolan, mig själv, pappa, BUP, alla jävla prov, dagens samhälle, Ann-Charlotte, Joche, Janne, tårar som aldrig kommer, allt!

Men just nu är det Dennis, min oehört älskade brorsa..eh >.<

Som alltid när han är med kompisar, den här gången Linus, ska han hålla på och försöka få mig att bryta ihop. Just nu sitter han och skriker att jag skär mig och mår jättedåligt och allt för att vara som Hannah. Jo visst, säkert. Alltså, ja jag vet att jag mår dåligt. Men han behöver för i helvete inte sitta och skrika det med hans kompisar här. Jag menar, det är inte världens roligaste att gå på Vibacke nu, och om idioterna skulle få veta för mycket om mig så skulle det inte direkt bli trevligare...

Vill gråta, vill bara sätta mig ner och släppa ut allt. Varför går det inte?

Tappade kontrollen förut och kastade ett glas in i väggen, det kändes bra. Pappa kommer inte bli allt för glad sedan, han tycker inte om när jag har sönder saker. Han är en såndär person som aldrig vill slänga något.

De små vackra glasbitarna blev för frestande, jag har letat efter något riktigt vasst sedan pappa tog mina rakblad. Jag vet att jag är elak och egoistisk, men det verkar vara det ända sättet att överleva .

Elak och svag, det är jag.

Jag vaknade nu. Eller nej, inte precis just nu. För en liten stund sen. När mamma drog mig upp ur sängen och tvingade mig att öppna ögonen. Då vaknade jag.

Jag får inte sova nu, förstår ni, för då kommer jag inte kunna sova sen.

Hmm.. jag borde gå och hämta mitt té innan det kallnar. Kallt té är inte gott, men det blir nog det snart. Kallt alltså.

Jag kan inte fatta att det krävs så äckelmycket energi åt att resa sig upp ur sängen, gå in i köket, hämta téet och hälla i mjölk och exakt två skedar socker, och sedan gå tillbaka till sängen. Så jävla svårt kan det väl inte vara?

Men jo, för mig är det det. Hur gör man egentligen? Hur gör man när man går, reser sig, äter, pratar, dricker, lyssnar, andas? Hur gör man för att leva?

Okej, jag hämtade téet. Var är alla applåder hörni? Haha. Vad jag är rolig. Eh.

Mamma borstar tänderna nu. Vad är klockan egentligen? Inte kan det väl vara kväll redan? Eller?

Hm ojdå, klockan var visst 21.31 ( Får jag sova snart? )

Téet smakar inget, eller så är det jag som inte kan känna. Orkar inte svälja så den varma vätskan rinner ner från hakan. Jag orkar inte bry mig.

Snart ska pappa komma och hämta datorn, så det kommer väl dröja några dagar innan jag skriver igen.

Tacktacktack Hannah för att du var på skolan idag, det betydde mycket

för mig. Du är så jävla stark, vet du det? Antagligen vet du inte det.. men jag ser. Jag ser och jag vet.

"ber du mig så dör jag för dig"

"är det nu jag lär mig sluta andas?"

"jag valde aldrig att älska dig. valde aldrig och därför vet jag inte heller hur man väljer att sluta" 

"hur lärde jag mig le i förtvivlan och skratta i smärta?"

"Mig hatar du minnsann, är andras svek mindre värt?

Eller är jag bara lättare att hata än andra?"

"jag undrar hur jag lärt mig sluta andas och varför jag aldrig dör"

Så sjukt fina citat. De kryper in under huden och bosätter sig där. Och som jag känner igen mig i dessa ord, bokstäver och meningar. Kanske är det därför de berör mig så mycket, för att det är något jag kan relatera till.

Why did you give me so much desire?
When there is nowhere I can go to offload this desire
And why did you give me so much love
In a loveless world?
When there's no one I can turn to
To unlock all this love
And why did you stick me in self-deprecating bones and skin
Jesus - do you hate me?
Do you hate me ?

Do you hate me?

Det kommer inte bli ett lyckligt slut, inte för mig

Men låt mig få möta slutet, lyckligt eller inte

Jag bryr mig inte längre

Jag vill bara att det ska sluta göra så satans ont.

Är så sjukt less på att brutna löften, alla svek.

Jag bryr mig inte längre när folk lovar mig saker, för jag vet att de för det mesta inte håller det. Det är det enda sättet för mig att skydda mig själv.

Och jag vet, jag vet jag vet jag vet, att jag också sviker.

Har jag någonsin hållt ett löfte? Vad har jag för rätt att klaga på brutna löften, när jag själv bara bryter, ljuger och sviker?

Det finns så mycket frågor, frågor utan svar.

Varför gör det så ont att andas?

Varför försvinner alla omkring mig

när jag står kvar, ensam och rädd

Varför är det alltid jag som blir lämnad?

Varför har jag inte modet att vara den som lämnar...?

Och varför har tårarna tagit slut?

Ännu en svart, blodig natt ligger framför mig. Men jag ska klara det, av en enda anledning. Min älskade älskade syster. Hon är värd att stanna för. Jag hoppas jag lyckas göra det också, fastän allt annat faller isamman.

Åh, vad jag önskar. Jag önskar jag kunde leva i en värld där ingen någonsin dör. Att jag kunde våga somna utan att var skräckslagen att någon jag älskar försvunnit under natten. Mitt liv styrs av rädsla.

What I really meant to say
Is I'm sorry for the way I am
I never meant to be so cold

I never really wanted you to see
The screwed up side of me that I keep
Locked inside of me so deep
It always seems to get to me
I never really wanted you to go
So many things you should have known
I guess for me theres just no hope

..................................................

Ni säger att jag verkar må bättre. Att jag verkar mer öppen och glad än tidigare.

Är det så? Jag vet inte längre. Jag minns inte hur det känns att må bra. Men inte kan det väl vara såhär?

Med en sjuklig trötthet och ångest tryckande över bröstet. Är det så glädje känns? Jag hade hoppats på något annat

En del av mig önskar att jag kunde få bryta ihop mitt framför er, för att ni ska se precis hur svag jag är. Men det är väldigt sällan jag gör det. Ni har säkert glömt..

När ni är i närheten håller jag allt inom mig, väntar tills jag är ensam innan jag låter helvetet komma ut. Men hur länge kommer jag orka hålla på så?

Den här helgen har gått fort, alldeles för fort. Snart är det skola igen, skola och ångestnätter.

Jag vill inte mer, jag vill inte vara med mer. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla, right?

I used to care
It used to matter
But the meaning lost its way within this pattern

Closed in
From the world
I had to find
Something inside to clear my mind

And though I wanted to
I just can't see it
Though I know it's true
I still can't feel it

I walked away from too much
And now I'm falling behind
The damage took me as a crutch
But it left me blind

I used to know
I used to need it
But the message has become too misleading