Feg feg feg feg FEG !

Ni har så jävla rätt, jag pratar jämt, jämt om att ta mitt liv. Men har jag någonsin försökt? Har jag någonsin, helt ärligt försökt ta mitt liv?

Nej.. jag har varit nära, tro mig, det har jag. Men jag har aldrig löpt hela vägen ut. Fegfegfeg.

Och hur ska jag förklara? Hur ska jag någonsin kunna förklara?

En anledning till att jag aldrig försökt, är att om jag skulle misslyckas. Jag är så otroligt rädd för vad som skulle hända då. Jag är så otroligt jävla rädd för att ni ska hata mig.

Och nu.. nu vet jag inte längre om jag vill dö. Men jag vet att jag inte klarar av att leva. Jag står mittemellan Livet och Döden.

Jag vill leva, tror jag. Men jag vill leva någon annanstans, en annan gång.

Nu vill jag sova i evig tystnad och stillhet. Utan drömmar.

Jag önskar att jag hade varit modigare, haft modet att ta mitt liv. Att möta det okända och slippa smärtan i bröstkorgen.

Kan man ta livet av sig med Theralen? Den tanken finns i mitt huvud hela tiden. Men jag får inte, kan inte lämna er.

Kan inte få er att förstå, att det jag säger, om att ta mitt liv, det är verkligt. Jag säger det inte för att få uppmärksamhet, jag önskar jag kunde hålla den inom mig. Men det går inte längre. Det måste få komma ut.

Snälla, du, kan du hjälpa mig att fly? Vem du än är, var du än är

Jag behöver din hjälp

Jag är trött. Inte vanligt trött utan sjukt jävla trött. Somnade kl 1 inatt, efter festen/myskvällen hos Niizu, vaknade halv tre i eftermiddag. Och inte känner jag mig mer utvilad för det. Men jag får inte sova för mamma nu, för då kommer jag tydligen inte kunna sova något ikväll >.<

Festen hos Niizu var det ja. Hade inga pengar så hon får present sen, men jag hoppas hon klarar sig så länge. Var trevligt, vi såg lite film och myste och kastade popcorn på varandra. Runt åtta stack jag, Eva, Jonas och Nils en stund till hamnparken där vi träffade lite trevligt folk. Hade bland annat en trevlig pratstund med Sebbe.. om vad kommer jag dock inte ihåg.

Stack iväg själv ett tag mot hamnkanten och tänkte. Vattnet kändes så otroligt lockande med sin iskalla kyla men på något sätt lyckades jag vända mig om och gå mot de andra igen.

Tillbaka på nuet... har köpt Nine inch nails - The downward spiral, och borde väl egentligen vara glad för det men.. det lyckas inte riktigt glädja mig. Kan inte säga att jag är förvånad..

De två burkarna med de rosa Theralentabletterna känns mer lockande än vanligt.. och jag funderar allvarligt på att börja spara dem. Till ett mer.. lämpligt tillfälle, om ni förstår?

Fast nej, så får man inte tänka. Fy mig. Fy fy fy.

Överlevnadsplan för kvällen/natten: Promenad med Hannah, om hon orkar >.<  . Sedan försöka skriva lite

Låt mig sova !

Förlorad

Förlorad

Förlorad

Men... är det verkligen en förlust? Skulle jag vara en förlust?

Jag tvivlar på det, att jag försvann borde väl snarare ses som vinst.

Alla skulle må bra, bättre. Åtminstånde efter första tiden.

För det kan ju knappast bara vara jag som märker hur luften förgiftas mer och mer i takt med mina andetag. Jag hörde aldrig hemma här.

Jag vill inte mer. Inga fler svek, inga fler lögner. Och inga fler skrik om natten. Jag vill inte vara med längre.

Jag orkar inte vara delaktig, om jag ska leva så ska jag leva som passiv. Önskar jag bara kunde stänga av alla känslor, alla tankar. Markera allt och klicka på Escape-knappen.

Men jag är för feg för att ta mitt liv.

Det finns två anledningar till att jag stannar. Feghet och kärlek. Att få se mina vänners vackra leenden igen, få känna deras kärlek och tryggheten av att vara bland dem. Jag vill ha tillbaka det.

För nu är ingenting tryggt, inget är stabilt nog att luta sig mot.

Pappa säger att jag ser ut att må bättre. Samtidigt funderar jag på om man kan dö av att överdosera Theralen. (Ja, jag mår så bra nu...)

Försov mig idag, vaknade först av att Eva ringde på dörren, sa till henne att hon fick gå själv till skolan, jag skulle aldrig hinna själv. Jag släpade mig upp ur sängen och började göra iordning te, men naturligtvis så slocknade jag över köksbordet och låg där tills tjugo över åtta då jag vaknade av att mobilen ringde. Förstod då att jag skulle missa biologin men kunde iaf försöka hinna till svenskalektionen. Gick väl ganska bra, men var jävligt yr och trött och ramlade ihop flera gånger på vägen till skolan.

Skoldagen var överlevlig tack vare kramar och Hannah, och vid ett var det dags för älskade älskade BUP ( lägg märke till ironin..)

Var där i kanske 2 timmar, där de mest än en gång poängterade att jag inte borde lämnas ensam längre stunder, eller helst inte alls. Läkaren höjde dosen på Zoloft till 75 mg, och så ska jag nu börja ta Theralen också.. Blir mer och mer övertygad om att de försöker droga mig till en känslolös grå robot.

Fortfarande besitter Döden min hjärna för jämnan, om jag tex ser ett högt hus funderar jag genast på om man skulle kunna ta livet av sig genom att hoppa därifrån. Om jag ser en burk/ask med tabletter så ser jag jämt efter om det går att överdosera. Alla vassa föremål förknippas med skärande, alla repliknande saker får mig att tänka på hängning. Att åka över Alnöbron innebär alltid längtan efter känslan av att falla. Vattnet ropar ständigt på mig, sjunger om det absoluta slutet.

"Vill du verkligen leva? Eller vågar du bara inte dö?"

Okej, nu har mina ben lagt av helt. De går helt enkelt inte att röra. Efter att ha sprungit i lördags, gått till Birsta igår, och sprungit imorse så har jag så sjukt mycket träningsvärk. Kan knappt vända mig om i sängen, det jättekul när vi har 3-varv imorn på idrotten, jippie!

Inatt kunde jag inte sova, så kl halv sex, efter en osovande natt, stack jag ut och sprang. Måste seriöst skärpa till mig och bli smalare, känner mig som en degig klump just nu.

Kan bara hoppas på att få sova något inatt, är så sjukt trött. Vill ha en flykt ifrån livet, att andas känns svårare än någonsin.

Vill få känna mig liten igen, vill att någon ska krama om mig längelänge och få mig att känna mig trygg. Jag förtjänar inte det. Men jag vill.

Det har nu gått tre veckor sen jag började ta medicinen, men jag mår bara sämre och sämre. Någon förbättring verkar inte finnas inom räckhåll. Zoloft medför bara en massa biverkningar men ingen positiv effekt.

Ska till psykiatrikern på BUP imorn, lär antagligen få höjd dos och prata lite och så. Mamma och pappa ska vara med, vilket förvärrar saken. Klarar inte av det och bryter oftast ihop och är inte delaktig alls i samtalet. Men det är så de har bestämt att det ska vara så det är väl bara att nöja sig med det.

Döda mig.

Förlåt, men jag kan åtminstånde andas nu.

För varje dag som går blir jag allt mer övertygad om att jag verkligen förstör allt. Får så jävla dåligt samvete, för om jag inte fanns skulle ni må så bra. Ändå utsätter jag er för min existens. Hemska, hemska människa jag är.

Vill lära mig att hålla tyst om mina problem, men efter att ha hållt dem instängda hela livet så vill jag nu prata ut. Det är själviskt, jag vet. Ni vill ha en vän som lyssnar, inte en som ni blir tvingade att lyssna på. Jag är endast en börda.

Borde antagligen stänga in mig på mitt rum och ligga ensam och sova hela dagarna, men det är jag också för självisk för. Jag behöver nämligen er för att orka överhuvudtaget.

Samtidigt som jag vet att det är mitt fel, allt, så gör jag inget åt det. Fegfegfeg.

Hatar när det är jag som sårar, hatar att det är jag som bär skulden. Hatar det svarta moln jag bär med mig vart jag än går. Jag krossar allt i min väg.

Och ändå, ändå borde jag förstå. Att jag är ingenting, och betyder inte tillräckligt mycket för att kunna skapa sådan förödelse som jag faktiskt tycker att jag gör.  Så än en gång är jag självisk, som tror att jag betyder något. "Du är ingenting någonsin" 

Vad jag än gör eller tänker blir det fel. Felfelfel. Jag är fel! Allt ni klagar över om mig.. det är sant.  

Tänker än en gång försöka hålla käften om mig själv.. kommer antagligen inte fungera, men ska försöka iaf. Kommer väl använda bloggen för att få ur mig nånting överhuvudtaget.

Förlåt för läsningen också. Och förlåt för att jag inte kan bli rätt.

Sista föreställningen på teatern idag. Skönt att få slippa den sen. Djungelboken måste vara den tråkigaste teatern jag någonsin varit med om >.< Eller... den där teatern när vi satt på en buss var också ganska dryg.

Efteråt så blir det efterfest, typ.

Och på söndag ska kanske jag och Hanna till Birsta, det var jättelängesen jag var där faktiskt.

Är fortfarande besviken på att Niklas inte kommer upp, men han verkar inte bry sig så då ska väl inte jag göra det heller.

Nu ska jag fortsätta sova lite till, jag verkar inte kunna sova alls på nätterna, men på dagarna kan jag sova hur länge som helst. Jävla vampyr man har blivit.