Trötttrötttrött >.<''

Men jag ska försöka skriva lite iaf, så att ni inte tror att jag har dött eller något..

Idag har jag träffat en barndomskompis, Linn. Det var våra mammor som tvingade ihop oss.. och det var faktiskt jättetrevlig. Kändes som att vi kom bra överens.

Men jag har faktiskt ingen ork just nu för att lära känna nya personer, eller jo, vissa går bra. Jag orkar inte men om jag vill lära känna någon så tvingar jag mig själv till att orka.

Jo, jag vet att jag är jättedålig på att förklara..

Nu så är jag så otroligt yr och allt bara snurrar runt runt omkring mig, kan knappt fokusera blicken alls.

Kramperna i bröstkorgen tycks bli värre, och jag kan bara inte tro att det är nånting jag inbillar mig.

Saknar Hannah så att jag delas i tusen bitar, jag är inte hel utan henne, och hon har ingen täckning där i stugan så jag kan inte heller ringa henne.

Allt är bara så meningslöst och trasigt, sönderhackat av mörkret som fyller mig.

Vissa säger att jag är en ängel, men en ängel förstör väl inte saker?

En ängel trasar väl inte sönder sina vänners liv, en ängel fylls väl av ljus, inte utav mörker?

Så hur ska jag kunna vara en ängel?

En fallen ängel i så fall, eller en trasig ängel. Trasängel?

Let us die young or let us live forever