Ångesten står blottad framför mig. Och inte bara framför, även bakom, bredvid,över, under, i mig...

Jag kan inte, eller rättare sagt, jag vill inte se. Vill inte höra, vill inte känna.

Vill inte existera när min värld endast består av tomhet efter tomhet.

Masken hålls uppe av ren envishet, och utav rädsla för vad som kan gömma sig bakom.

Ångest, ångest, ångest..

Gång på gång kastas jag mot klipporna, gång på gång faller jag.

Slits itu mer och mer för varje minne som jag nu inte har någon kraft för att hålla tillbaka.

Hur mycket skuld har jag i erat mående? Hur mycket skuld har jag i mitt eget?

Varför har alla ord förlorat sin mening?

 

hanna

15 juni 2008 14:10

har även "jag älskar dei" förlorat sin mening? även om det kommer från mei?

http://systematicsugar.bloggagratis.se

 

Emma,

19 juni 2008 18:05

Hej på dej :) Jag tänkte bara säga att jag verkligen gillar din blogg och jag undrar om det är okej att jag länkar till den? och så var det bara en sak till: Ge inte upp!

http://cocoslim.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det känns som att det är påväg uppåt nu. Till slut. Hoppas, hoppas. ...

Så... Idag har jag varit på BUP igen, äntligen >.< Det gick väl okej, eller, egentligen inte. Det känns som att de håller på att avsluta för mig så att jag inte ska komma dit längre. Men vafan, jag behöver gå där. Helst en gång i veckan ...

Det är konstigt egentligen, förut grät jag nästan aldrig. Nu däremot kan jag inte sluta. Jag gråter och gråter och gråter, utan någon speciell anledning. När jag var yngre var jag rädd för att visa känslor, därav så grät jag inte. Men nu så verkar ...

Ibland är det bara fel. Oftast är det jag som är fel

  Pappa bara klagar, men jag ska till mamma imorgon. Till helgen så blir det Norrskrammel på Norra Berget. På lördagen spelar Mimikry och Secret Holiday, måste ses! Vill ha roligt, även om det bara är på ytan jag blir glad, så är det bättr...