Woho, imorgon ska jag till BUP.. roligt?

Fast det är väl snarare idag än imorgon, när jag tänker efter.

Och till kvällen så ska jag på bio med några vänner, det ska nog bli trevligt, även om jag just nu känner mig en aning för tom för att ha allt för stora förhoppningar.

Saknar närhet och kärlek. Nu när det enda ljus kan kunde se har ryckts ifrån mig vet jag fan inte hur jag ska göra för att ta mig igenom dagen.

Samtidigt så har en längtan börjat byggas upp inom mig, den har funnits där i bakgrunden ett bra tag men jag har inte riktigt vågat släppa fram den.

Jag längtar efter att må bra, efter att leva ett friskt liv.

För anledningen till att jag tappar greppet om allt och alla är nog min depression. Och jag märker ju att de flesta runt omkring mig tar avstånd för att de inte kan hantera hur jag mår.

Jag önskar att jag kunde få er att vända om, se mig just som jag är. Ensam och liggandes på marken, för att mina kryckor har blivit bortryckta från mig.

Jag är inte direkt på humör för att blogga eller skriva något. Egentligen är jag alledes för trött och utmattad. Men ändå känns det som att jag måste. För att hålla det här vid liv.

Det känns inte riktigt som att något spelar någon roll längre. Visst mådde jag bra när jag i måndags fick sova i systers armar. Det var magi. Jag älskar dig <3

Men ändå, så känns det mesta så meningslöst. Inte vänner, såklart. De jag älskar är aldrig meningslösa, det är mer saker jag gör. Som att vakna, gå på promenad, dricka te, äta mat.. sånt. Det känns bara så jävla tomt och fel.

Till råga på allt så har jag blivit rejält förkyld också, yay ! >.<

Veronica har nyss varit här och sovit över, men nu är hon på bussen påväg hem. Hon får mig att le, och jag tycker om att le. Tack <3

Jag vill ha någon som kan ta hand om mig, som kan få mig att känna mig trygg och som jag kan somna tätt intill.

Mina vänner kan jag känna mig trygg med, men nu känns det som att de försvinner längre och längre bort (eller.. är det jag som försvinner?)

Ingenting känns längre tillräckligt, jag behöver bli påmind över att ni fortfarande älskar mig, om ni gör det.

Jag avskyr det, men om jag inte hör av någon på länge får jag känslan av att den personen hatar mig. Jag är så jävla rädd för att bli övergiven.

Påminn mig om varför jag fortfarande andas, för smärtan har gjort mig blind.

Jag vill inte dö. Det är faktiskt så. Jag vågar bara inte leva

Jag är så jävla äcklig!

Som smått börjat jag inse att jag antagligen bara har blivit utnyttjad. Igen.

Jag hatar det! Jag hatar att min längtan efter lycka gör mig så naiv, så blind.

Äcklig äcklig äcklig...

Egentligen så borde jag väl skylla mig själv. Det är klart att om man går klädd som en hora så blir man behandlad som en.

Men jag saknar närhet, jag saknar kärlek. Det gör mig svag och jag orkar inte stå emot.

Freefall, freefall all through life.

..................................................

................................

Föresten. Många har frågat varför jag skär mig, varför jag inte döljer ärren, en massa frågor som jag inte har haft riktiga svar på.

Endel av självskadandet är pga mitt självhat, och överföring från psykisk till fysisk smärta. Men det har varit svårt att hitta ord, men nu tror jag att jag tillslut har hittat dem.

Från boken Zebraflickan har jag hittat de stycken som förklarar mycket om varför jag gör som jag gör. Det är en lättnad, att äntligen kunna sätta ord på sånt inte ens jag riktigt förstår.

"Jag ville att alla skulle förstå att jag var medveten om hur dålig jag var.

Det var likadant med ärren. Såg man mina amrar så visste man vad jag tyckte om mig själv, att jag åtminstone hade lite självinsikt. Folk fick gärna titta, jag ville visa upp mina ränder. Om jag hade långärmat så de inte syntes, skulle folk gå förbi mig på stan och tänka:

- Usch, vilken hemsk människa! Och hon tror att hon är lika värdefull och bra som vi... Herregud.

Om de såg kunde jag åtminstone hoppas att de förstod att jag också tyckte att jag var värdelös. Och ju djupare ett ärr var ju tydligare skulle mitt självhat synas. De fick hellre tro att jag var galen än att jag tyckte om mig själv."

JAG ORKAR FAN INTE !

Okej, det här inlägget kommer vara som ett brev till ifall pappa, hans tjej eller andra utomstående läser min blogg av någon anledning. För jag orkar bara inte med folk som tror att dom vet allting om mig. JAG ORKAR INTE!

För det första : Jag låtsas verkligen inte att jag mår dåligt, jag vill inte må dåligt. Okej? Jag bara gör det. Jag har inte valt det men jag vet inte hur man väljer att sluta.

Det verkar ju rent idiotiskt att vilja må dåligt, att vilja gå till BUP.

Jag menar, vem fan vill det ? Vem fan vill det som verkligen vet hur det är ?

Ångestfyllda nätter, hysteriska gråtattacker, att alltid vara rädd och se sig själv bakom en dimma av självhat.

För det andra: Vad ni, någon, än tror, så är det verkligen inte mina vänners fel att jag mår dåligt! De är min räddning och de få gångerna jag känner mig trygg är med dem. Vill ni verkligen ta ifrån mig min enda trygghet?

Visst, somliga av dem mår dåligt. Men det utgör inte vilka dem är, vi har ändå roligt tillsammans. Jag kan lita på dem och jag älskar dem.

De är det ljusaste och renaste som finns i denna smutsiga värld. Jag lever för dem, utan dem skulle inget hålla mig kvar. Inget.

Jag har mått dåligt väldigt länge, jag har skadat mig själv i perioder sedan jag var 12 år gammal. Det senaste året har dock självskadebeteendet ökat med en enorm mängd. 

Just nu försöker jag än en gång att sluta, och jag hoppas jag lyckas. Jag vill inte såra mer.

Jag mår inte dåligt pga böcker jag läser, inte pga vänner, inte något dumt som ni skulle kunna komma på för att "skydda" mig.

Men, hur mycket skulle det egentligen skydda om jag nu tog livet av mig för att era regler gör så att jag inte kan uppleva de här små ljusa stunderna?

Varför skyller ni ifrån er så jävla mycket hela tiden?

Har aldrig tanken slagit er att det lika mycket kan vara erat fel?

Egentligen vet jag att skulden ligger på mig ensam. Jag är för fel för att kunna anpassa mig i erat samhälle.

Mest av allt föraktar jag er för eran brist på empati och hur svårt det verkar vara för er att acceptera en annorlunda värld.

Nu är det såhär att jag inte orkar låtsas längre. Jag orkar inte låtsas må bra för det gör så otroligt mycket ondare när fasaden faller.

Jag må vara världens själviska dotter, men se bara på er själva !

Jag föraktar er och eran inbillade värld.

Nu har jag fallit totalt. Hårt, brutalt och jag vet inte om skadorna någonsin kommer att läka.

Jag kom nyss ut ur duschen för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Jag har duschat i hett vatten, skrubbat huden tills den börjat glöda, klivit ut ur duschen, torkat bort allt vatten. Bara för att i nästa sekund inse hur otroligt äcklig jag är och kasta mig in i duschen igen.

Min hud är nu alldeles rödflammig och jag har såkallade 'russinfingrar' ( Vilket är rätt läskigt. Vadå, russin till fingrar? O.o  )

Jag är rädd. Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag känner mig så jävla liten och övergiven, så äcklig, så naiv.

För några år sedan när jag mådde dåligt tog jag en dag i taget. Nu tar jag för fan en sekund i taget! Det är enda sättet att stå ut med smärtan.

Nu så tänker jag fråga Hannah om jag kan sova hos henne imorgon, eller åtminstånde träffa henne en liten stund.

Antagligen är jag inget bra sällskap, men jag behöver prata med henne. Jag måste även prata med Hanna, men det har jag iaf berättat för henne.

Och om jag inte kan träffa Hannah imorn, så måste jag se till att hålla mig upptagen på något sätt.

Jag är självisk jag vet, men är inte alla det ? Och jag behöver verkligen hjälp. Nu