"ber du mig så dör jag för dig"

"är det nu jag lär mig sluta andas?"

"jag valde aldrig att älska dig. valde aldrig och därför vet jag inte heller hur man väljer att sluta" 

"hur lärde jag mig le i förtvivlan och skratta i smärta?"

"Mig hatar du minnsann, är andras svek mindre värt?

Eller är jag bara lättare att hata än andra?"

"jag undrar hur jag lärt mig sluta andas och varför jag aldrig dör"

Så sjukt fina citat. De kryper in under huden och bosätter sig där. Och som jag känner igen mig i dessa ord, bokstäver och meningar. Kanske är det därför de berör mig så mycket, för att det är något jag kan relatera till.

Why did you give me so much desire?
When there is nowhere I can go to offload this desire
And why did you give me so much love
In a loveless world?
When there's no one I can turn to
To unlock all this love
And why did you stick me in self-deprecating bones and skin
Jesus - do you hate me?
Do you hate me ?

Do you hate me?

Det kommer inte bli ett lyckligt slut, inte för mig

Men låt mig få möta slutet, lyckligt eller inte

Jag bryr mig inte längre

Jag vill bara att det ska sluta göra så satans ont.

Är så sjukt less på att brutna löften, alla svek.

Jag bryr mig inte längre när folk lovar mig saker, för jag vet att de för det mesta inte håller det. Det är det enda sättet för mig att skydda mig själv.

Och jag vet, jag vet jag vet jag vet, att jag också sviker.

Har jag någonsin hållt ett löfte? Vad har jag för rätt att klaga på brutna löften, när jag själv bara bryter, ljuger och sviker?

Det finns så mycket frågor, frågor utan svar.

Varför gör det så ont att andas?

Varför försvinner alla omkring mig

när jag står kvar, ensam och rädd

Varför är det alltid jag som blir lämnad?

Varför har jag inte modet att vara den som lämnar...?

Och varför har tårarna tagit slut?

Ännu en svart, blodig natt ligger framför mig. Men jag ska klara det, av en enda anledning. Min älskade älskade syster. Hon är värd att stanna för. Jag hoppas jag lyckas göra det också, fastän allt annat faller isamman.

Åh, vad jag önskar. Jag önskar jag kunde leva i en värld där ingen någonsin dör. Att jag kunde våga somna utan att var skräckslagen att någon jag älskar försvunnit under natten. Mitt liv styrs av rädsla.

What I really meant to say
Is I'm sorry for the way I am
I never meant to be so cold

I never really wanted you to see
The screwed up side of me that I keep
Locked inside of me so deep
It always seems to get to me
I never really wanted you to go
So many things you should have known
I guess for me theres just no hope

..................................................

Ni säger att jag verkar må bättre. Att jag verkar mer öppen och glad än tidigare.

Är det så? Jag vet inte längre. Jag minns inte hur det känns att må bra. Men inte kan det väl vara såhär?

Med en sjuklig trötthet och ångest tryckande över bröstet. Är det så glädje känns? Jag hade hoppats på något annat

En del av mig önskar att jag kunde få bryta ihop mitt framför er, för att ni ska se precis hur svag jag är. Men det är väldigt sällan jag gör det. Ni har säkert glömt..

När ni är i närheten håller jag allt inom mig, väntar tills jag är ensam innan jag låter helvetet komma ut. Men hur länge kommer jag orka hålla på så?

Den här helgen har gått fort, alldeles för fort. Snart är det skola igen, skola och ångestnätter.

Jag vill inte mer, jag vill inte vara med mer. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla, right?

I used to care
It used to matter
But the meaning lost its way within this pattern

Closed in
From the world
I had to find
Something inside to clear my mind

And though I wanted to
I just can't see it
Though I know it's true
I still can't feel it

I walked away from too much
And now I'm falling behind
The damage took me as a crutch
But it left me blind

I used to know
I used to need it
But the message has become too misleading

Feg feg feg feg FEG !

Ni har så jävla rätt, jag pratar jämt, jämt om att ta mitt liv. Men har jag någonsin försökt? Har jag någonsin, helt ärligt försökt ta mitt liv?

Nej.. jag har varit nära, tro mig, det har jag. Men jag har aldrig löpt hela vägen ut. Fegfegfeg.

Och hur ska jag förklara? Hur ska jag någonsin kunna förklara?

En anledning till att jag aldrig försökt, är att om jag skulle misslyckas. Jag är så otroligt rädd för vad som skulle hända då. Jag är så otroligt jävla rädd för att ni ska hata mig.

Och nu.. nu vet jag inte längre om jag vill dö. Men jag vet att jag inte klarar av att leva. Jag står mittemellan Livet och Döden.

Jag vill leva, tror jag. Men jag vill leva någon annanstans, en annan gång.

Nu vill jag sova i evig tystnad och stillhet. Utan drömmar.

Jag önskar att jag hade varit modigare, haft modet att ta mitt liv. Att möta det okända och slippa smärtan i bröstkorgen.

Kan man ta livet av sig med Theralen? Den tanken finns i mitt huvud hela tiden. Men jag får inte, kan inte lämna er.

Kan inte få er att förstå, att det jag säger, om att ta mitt liv, det är verkligt. Jag säger det inte för att få uppmärksamhet, jag önskar jag kunde hålla den inom mig. Men det går inte längre. Det måste få komma ut.

Snälla, du, kan du hjälpa mig att fly? Vem du än är, var du än är

Jag behöver din hjälp

Jag är trött. Inte vanligt trött utan sjukt jävla trött. Somnade kl 1 inatt, efter festen/myskvällen hos Niizu, vaknade halv tre i eftermiddag. Och inte känner jag mig mer utvilad för det. Men jag får inte sova för mamma nu, för då kommer jag tydligen inte kunna sova något ikväll >.<

Festen hos Niizu var det ja. Hade inga pengar så hon får present sen, men jag hoppas hon klarar sig så länge. Var trevligt, vi såg lite film och myste och kastade popcorn på varandra. Runt åtta stack jag, Eva, Jonas och Nils en stund till hamnparken där vi träffade lite trevligt folk. Hade bland annat en trevlig pratstund med Sebbe.. om vad kommer jag dock inte ihåg.

Stack iväg själv ett tag mot hamnkanten och tänkte. Vattnet kändes så otroligt lockande med sin iskalla kyla men på något sätt lyckades jag vända mig om och gå mot de andra igen.

Tillbaka på nuet... har köpt Nine inch nails - The downward spiral, och borde väl egentligen vara glad för det men.. det lyckas inte riktigt glädja mig. Kan inte säga att jag är förvånad..

De två burkarna med de rosa Theralentabletterna känns mer lockande än vanligt.. och jag funderar allvarligt på att börja spara dem. Till ett mer.. lämpligt tillfälle, om ni förstår?

Fast nej, så får man inte tänka. Fy mig. Fy fy fy.

Överlevnadsplan för kvällen/natten: Promenad med Hannah, om hon orkar >.<  . Sedan försöka skriva lite

Låt mig sova !

Förlorad

Förlorad

Förlorad

Men... är det verkligen en förlust? Skulle jag vara en förlust?

Jag tvivlar på det, att jag försvann borde väl snarare ses som vinst.

Alla skulle må bra, bättre. Åtminstånde efter första tiden.

För det kan ju knappast bara vara jag som märker hur luften förgiftas mer och mer i takt med mina andetag. Jag hörde aldrig hemma här.

Jag vill inte mer. Inga fler svek, inga fler lögner. Och inga fler skrik om natten. Jag vill inte vara med längre.

Jag orkar inte vara delaktig, om jag ska leva så ska jag leva som passiv. Önskar jag bara kunde stänga av alla känslor, alla tankar. Markera allt och klicka på Escape-knappen.

Men jag är för feg för att ta mitt liv.

Det finns två anledningar till att jag stannar. Feghet och kärlek. Att få se mina vänners vackra leenden igen, få känna deras kärlek och tryggheten av att vara bland dem. Jag vill ha tillbaka det.

För nu är ingenting tryggt, inget är stabilt nog att luta sig mot.

Pappa säger att jag ser ut att må bättre. Samtidigt funderar jag på om man kan dö av att överdosera Theralen. (Ja, jag mår så bra nu...)