Jag längtar jättemycket till imorgon!

Då blir det filmkväll hos Eva :'D Tyvvär så kommer nog inte Hannah, även fast jag skulle vilja det. Men jag får försöka överleva ändå. Får ju förhoppningsvis träffa henne snart så :)

I will never forget how I cried.

The beat of your hand still lingers on my face.

The fear still comes when I hear your name.

And I wont let it ruin my life this far, I wont cry for it at all.

I know what I must do, and so do you.

Leave me here, I don't need your needle anymore.

Though I dream of the land where you gave me my dreams,

the land that you clamed was for us.

This is the end.

För mig finns inget hopp och ingen hjälp.

Bara tomhet väntar mig.

Jag har blivit så otroligt sårad, krossad, stampad på, sliten i tusen bitar.

Men jag vet tillslut sanningen. Jag förtjänar inte bättre.

Jag är en sådan hemsk människa. Det är alltid jag som sviker först, hur ont det än gör för mig så betyder det ingenting. För det är jag som har svikit. Även om det inte har varit min mening.

Jag hatar mig själv, jag hatar ångesten, jag hatar tårarna, jag hatar alla äckliga minnen som jag inte vågar berätta om, jag hatar mina svek och jag hatar att jag inte kan skilja på verklighet och fantasi!

Jag vill säga förlåt, för hur jag har varit och för hur jag kommer bli.

Jag kommer inte klara av att bära så mycket mer. Det gör så ont, för ont.

Jag kommer lyssna på er om ni vill att jag ska lyssna, jag kommer försöka hjälpa er om det är hjälp ni vill ha.

Tillslut kanske jag också vågar berätta, jag vet att jag inte får. Men jag sprängs snart och allt måste ut.

Förlåt ifall jag kommer att bli en sämre vän, jag hoppas det ska gå över. Men jag har mycket att tänka på, alldeles för mycket.

Så mycket jag måste försöka komma över, jag ser ingen väg ut.

Men jag tänker leta

Jag vet att jag förtjänar det du gjorde. Men det krossade mig totalt.

Det gör för ont för att kunna bäras. Jag förstår helt enkelt inte varför.

Varför?

Ibland måste jag bara tycka om min mor. Inatt låg hon och höll om mig i flera timmar ända tills jag kunde somna, vilket var ett bra tag. Trots den extrema ångesten, trots mitt självhat, så fanns hon där för mig. Och jag är väldigt tacksam över det.

Jag vill inte, jag orkar inte!

Ta bort mig, jag vill slippa känna!

Fan fan fan

Det här driver mig till vansinne! Klöser och klöser överallt där jag kommer åt.

Blod blandat med tårar rinner ifrån ögonen och det svider något så otroligt mycket.

Är så fruktansvärt rädd, vet inte vart jag ska ta vägen eller göra av mig själv. Vill förgöra mig själv, krossa min kropp i tusentals bitar. Bara för att få slippa känna .

Igårnatt kunde jag sova, då hade jag min älskade Hanna och vi skyddade varandra och jag kan mår bra i närheten av henne.

Men nu är allt så ensamt och skrämmande. Och känslan av att jag kommer att dö blir allt påtagligare för varje stund.

Jag flyttat in till stan nu, eller egentligen förra veckan. Mitt rum är iordninggjort och klart. Är väldigt nöjd över resultatet om jag ska vara ärlig... Kom och kika på det och drick te med mig vetja!

Idag sov jag vääldigt länge, gick upp för att äta frukost men sen sov jag till klockan fyra ... med ett litet undantag för ett telefonsamtal med Hanna

<3

Sen så gick jag upp till Norra Berget och satt där en stund och filosoferade, lite senare träffade jag några kompisar och vi gick hem till mig.

Nu ska jag sova, eller försöka sova i alla fall. Puss

Hannah lever! Hon lever verkligen och jag har träffat henne nu och hon är på riktigt, hon är verklig.

Jag började gråta när jag hörde hennes röst i telefonen, men jag har blivit duktig på att dölja mina tårar.

Hon kom mycket riktigt hem i onsdags, men har sovit hos Johan två nätter i rad.

Och nu är det en annan skräck som förlamar mig, hon har varit hemma men hon har inte hört av sig förrän idag, och då var det egentligen jag, med liten hjälp från Louise, som hörde av mig.

Betýder jag så lite? Men självklart finns det många förklaringar, hon hade antagligen inte mitt nummer heller eftersom att hennes SIM-kort är s

pärrat.

Men det sårar ändå, mitt nummer är inte direkt omöjligt att få tag på och ett litet, litet sms skulle väl inte vara så svårt.

Det enda jag undrar nu är; Varför hörde hon inte av sig?

Men mest av allt är jag glad att hon lever, det spelar väl egentligen ingen roll om hon hörde av sig eller inte, huvudsaken är att hon lever. Och att jag vet att hon älskar mig, för det litar jag på till 100 %

Jag vill hålla om henne och aldrig släppa, hon är så underbar i allt sitt mörker.

Men ångesten släpper inte, depressionen tvingar mig djupare ner än jag någonsin varit förut. Jag är fast i ett mörker med en ficklampa utan batteri.

Tårarna smakar inte längre eyeliner, sminket är sedan flera timmar bortgråtet.

Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig ut, BUP tycker att jag mår för bra så dit kan jag inte vända mig. Sanningen är att jag inte kan minnas någon gång då jag har varit såhär långt nere.

Jag vill ha hjälp, snälla hjälp mig nu!

Ta min hand och visa mig vägen ut, för jag hittar inte själv.

Ångesten klämmer sin hand hår runt min hals och vad jag än gör så släpper han inte taget. Andetagen är små, infekterade och gång på gång dunkar jag huvudet mot väggen.

Snälla, hjälp mig! Jag klarar inte det här själv.

Rädda mig, hjälp mig, lär mig andas friska andetag..

Think of your darkest night
Think of your soul alone
If you can bear the sight
Think of the love you've never known
Yes, it's unusual
To live your life this way
All I can say
Maybe that's why you don't see
Faces like mine every day