Är inte riktigt på humör för att skriva. Är inte riktigt på humör för något alls om jag ska vara ärlig.

Vaknade kvart i fyra på eftermiddagen och hade då sovit över 16 timmar.

Ja, jag mår jättebra.

Fick senare framåt kvällen veta att Niklas än en gång försökt att ta sitt liv.

Det känns.

Fri, äntligen fri.

Men har jag några vingar kvar för att kunna flyga ..?

Skolan slut, några grät, speciellt Magda.

Hon är nog den enda läraren jag verkligen kommer att sakna, hon har gjort så mycket för mig och hjälpt mig med mitt skrivande.

Jag hoppas att jag har utvecklats, både i skrivandet och som person.

Orkar inte skriva så mycket om det, det känns redan allt för långt borta.

Imorgon ska jag följa med Hannah till BUP och sedan bjuda henne på oboy på Chocolate House <3

Det tycker jag hon förtjänar, som den underbara syster hon är. Massa kärlek får hon också, såklart.

Vi ska föresten gifta oss i sommar, den kärlek jag känner för henne är så stark, den räcker till flera liv framöver.

Så det är nog lika bra att vi gifter oss med en gång, tycker ni inte ?

Och nu så...usch jag vet inte.

Allt bara faller isär och det jag har kvar försöker jag hålla så fast i så hårt jag kan. Håller jag för hårt?

Saknar för många, känner mig otillräcklig som jag är nu.

Jag vill kunna hjälpa er, kan ni förstå det?

Jag vill kunna låta mig älskas, inte bara älska

Jag vill kunna gråta när jag behöver gråta

Jag vill kunna stanna kvar även när jag inte längre orkar

Jag vill kunna sova när verkligheten blir för svår

Jag vill kunna känna mig trygg i någons armar..

___________________________________________________________________

Undrar om Hannah kan sova över hos mig någongång snart..

Jag kan inte andas, jag får ingen luft alls.

Det gör bara mer och mer ont för varje sekund som går.

Kanske är det du som gör ont?

Jag kan inte andas, men ändå lever jag. Ändå dör jag aldrig.

Vill jag dö då? Jag vet inte.

Vill jag leva? Jag vet inte. Jag vet inte.

De på BUP beslutade idag att jag inte behöver vara där något över sommaren, för att jag mår bra nu.

Jovisst, jag mår jättebra..jätte.

Jag är rädd för vad som kommer ske nu, när de inte längre tror att jag behöver någon hjälp.

Rädd för ansvaret, rädd för världen.

Rädd för att leva..

Har haft teaterföreställningar på söndagen, måndagen och igår. Det gick bra, jättebra till och med. Faktiskt. Wiie, jag är positiv, en stjärna till mig!

Nej men faktiskt, jag är nöjd med föreställningarna, och vi har haft kul i teatergruppen också. :)

Min beställning från Odium har blivit skickad nu också. Äntligen, efter mer än en månads väntan >.<

Det jag har beställt är en prickig skolavslutningsklänning, vita knästrumpor och nätstrumpbyxor. Jättefina kläder, hoppas de passar mig bara.

Gå din väg

(som om jag bryr mig)

Du har ändå redan

vänt ryggen till

Hör inte av dig

(som om jag bryr mig)

Jag kan ändå inte minnas

ljudet av din röst

Glöm alla löften

(som om jag bryr mig)

De betydde ändå

ingenting

Jag börjar snabbt må sämre igen, tröttheten förlamar mig och ingentinget tar överhanden. Ångesten river i bröstet och jag vet inte, jag vet inte.

Men jag känner mig starkare, inte mycket, men ändå märker jag en viss skillnad mot förut.

Till exempel så pratade jag med folk i min klass idag, jag menar, det händer i princip aldrig! De måste väl vara någon slags styrka, eller?

Och även om hela min patetiska trasighet skriker efter blod så lyckas jag hålla mig ifrån rakbladen. Att skära sig kommer ändå aldrig hjälpa i längden.

På sin höjd har jag tryckt isbitar mot huden för att få någon slags dämpning av ångesten, och åtminstånde så tycker jag att det är en förbättring.

Föresten måste jag tipsa er om två låtar, Nomy med She reminds me of you och Freakshow, också med Nomy. Underbara <3

Idag är det premiär!

Kl 18:00 i Åkersviksskolans aula. Be there!

Ska vara där kl ett för genrep och förberedelse, och det är inte utan att jag blir lite nervös. Måste duscha och helst plugga lite biologi innan, och leta reda på mitt manus som gömmer sig någonstans på mitt ovälstädade rum.

Och jag är glad, utan att ha någon speciell anledning.

Förstår ni hur ovanligt det är för mig?

Vet inte vad jag ska göra av med all tid, nu när jag inte sover bort hela min fritid längre.

Men visst vet jag att vägen till "tillfrisknad" (jag vägrar se mig själv som sjuk) är mycket lång, och att det här kanske inte ens är början.

Känner fortfarande ett ständigt tryck över bröstet och en nästintill omänsklig utmattning. Men jag är glad, och mer lättsam än tidigare.

Okej, det känns som att jag borde förklara mitt senaste inlägg lite..

Och om jag ska vara ärlig så har jag inte någon vettig förklaring heller, så det blir lite svårt.

Skrev det alldeles innan en ångestattack och var extremt förvirrad.

Det hade, eller har, hänt så mycket nu på senaste tiden. Kan inte vara säker på någonting alls, ingenting verkar ju bestå.

Det som hade hänt då var den besvikelse och smärta jag kände efter Janne plus Niklas prat om att ta sitt liv.

Och det om Niklas, eller det om Janne också för den delen, kan jag inte prata om med någon. Ingen orkar lyssna längre, inte om de sakerna iaf.

De tror väl att jag också har vant mig, att jag accepterar allt.

Men det gör jag inte, det gör inte mindre ont ju mer tiden går.

Nu har jag knappt pratat om det här alls, för jag vet att ingen egentligen orkar lyssna. Bara någon lätt kommentar och sedan slutdiskuterat.

Och ändå kan jag förstå dem, klart att de har annat att tänka på och att de tycker att allt det här är uttjatat. Allt som gäller mig.

(Och jag vet jag vet jag vet att ni bryr er, åtminstånde vissa av er, och jag älskar er för det.)

Varför?

Varför, för i helvete, varför?!

Och jag vet att jag är egoistisk och allt jävla skit men det här klarar jag bara inte av. Mina ögon är alldeles för tårfyllda och mina händer skakar för mycket för att jag ska kunna skriva något begripligt, det var dumt att ens försöka..

Jag måste erkänna att jag är mycket smidig av mig. Vaknade klockan 17, exakt den tid då min teater började. Kastade mig iväg till bussen och kom till Kulturskolan ungefär 40 minuter försent. Väl där var jag alldeles för trött för att göra något vettigt, tror inte jag bidrar med så mycket till den här teatern faktiskt.

Funderar på hur jag ska ha mitt hår (ovanligt?). Blir mer och mer sugen på att klippa raklugg, och ha den svart. Sedan kanske jag färgar resten av håret antingen ljuslila eller ljusrosa. Hur låter det? Tips är varmt välkommna.

Hm, jag borde plugga biologi, det skulle ha varit inlämnat i fredags. Borde även plugga engelska då vi har prov imorgon. Svenska har vi prov i på fredag, litteraturhistoria. Måste plugga ikapp i matte, SO, franska. Och nu är det säkert något jag har glömt också. Sucksucksuck. Vet att jag borde kämpa på nu så att jag får mina betyg, men jag orkar verkligen inte.

Kan inte avgöra om jag är vaken eller sover längre. Antagligen så är jag vaken, för jag brukar inte precis drömma om att jag sitter och skriver. Men kan inte vara riktigt säker heller. Allt bara flyter på som i en dimma och jag tror inte att det spelar någon roll om jag är vid medvetande eller ej, då jag ändå inte lyckas tillföra något till min omgivning. Jag är endast en parantes i deras liv.

Börjar alltmer likna en zombie, förutom att jag faktiskt inte är inlindad i bandage. Jag är en förklädd zombie, kan man säga.

Saknar Hannah, saknad är en av få känslor som lever kvar i mig. Saknad, kärlek, ångest och ihålig smärta. Och då pratar jag inte om fysisk smärta, för det bryr jag mig inte längre om.

Har kommit till ett stadie då jag inte längre kommer ihåg hur det känns att må riktigt bra och jag ser mig utom räckhåll för räddning och "tillfrisknande". Jag är hopplös, men vad hade man väntat sig?

Mina planer för den fortsatta kvällen: Försöka plugga biologi, dricka te, sovasovasova.

Vet inte hur jag ska göra för att lyckas ta mig upp och gå till skolan imorgon, det känns mer eller mindre omöjligt. Men jag måste, vill inte göra någon besviken, har redan skuldkänslor så det räcker och blir över.