Jag har ingen aning om hur jag lyckades ta mig till skolan idag, morgonen är helt blank för mig. Men jag minns att jag var på skolan, tills lunch. Då skulle jag iväg till BUP men pappa hade missuppfattat tiden så jag får komma dit klockan elva på onsdag istället.

Usch vad jag är äckeltrött, ska nog sova en liten stund innan jag måste springa iväg till teatern. Stress stress stress.

Jag orkar inte med längre. Inte nånting. Det är knappt så att jag orkar röra mig eller andas. Att prata kräver världens kraftansträngning. Hur mycket jag än sover känner jag mig inte utvilad. Vill bara få sova och aldrig nånsin vakna upp.

Mina tankar rör sig runt Döden, rakblad och självförakt. Jag verkar oförmögen att kunna leva. Nattens mörker smyger in sig även under dagen nu. Självmord känns som enda möjliga utvägen, det är mitt öde och det har jag alltid vetat. Men jag kan inte lämna Hannah ensam i den kalla mörka världen. Vi måste vara vi två, föralltid och alltid.

 Vi står skrivna i stjärnorna syster.

Javisst ja, glömde att berätta om Pipeline igår. Först var jag, Eva, Sonny, Sebbe, Jocke och Anneli i hamnparken och hade det trevligt. När vi sedan gick till Pipeline var det nästan inga där, och de som var där verkade bara vara där för att dricka. Kulkul... Banden var inte heller så bra, bara sista bandet vi såg. De var coola :)

Hoppas verkligen att dom inte lägger ner Pipeline, det är demonstration på Stora Torget kl 15.00 på torsdag. Be there!

Orkar inte skriva mer nu, kanske senare. Ska försöka sova.Puss

Fy fan.

Fy fan säger jag bara. Usch!

Inte nog med att han som jag nu älskar sårar mig så grymt mycket, självklart ska mitt ex lyckas komma åt mig också. Jag känner inte längre något för honom, men som fan att det fortfarande gör ont.

Usch, vad jag är förvirrad!

Jag önskar att jag kunde lära mig att sluta andas, varje andetag är en plåga (och inte en kyss som vissa påstår). Jag önskar också att någon kunde vara här och hålla om mig nu, allra helst Hannah. Älskade älskade syster. Men henne får jag träffa imorgon, bara en evighet bort. Inget farligt.

Mina fingrar luktar blod, och jag minns inte varför. Får slå huvudet i väggen för att blicken ska vara klar, annars glider jag in i dimman och det vill jag inte.

Och hur fan ska jag kunna sova när De skriker i mitt huvud hela jävla tiden??

Jag älskade dig, jag tror att jag fortfarande gör det.

Just de orden, "jag älskar dig", skulle jag aldrig säga utan att mena det. Jag vet allt för väl hur ont det gör när man ljuger om något sånt.

Känns inte riktigt som att jag har rätt att må dåligt pga dig, för det hade antagligen ändå inte kunnat bli något. Och föresten, vad spelar min smärta för roll vid sidan av Hannas? Obefintlig, eller?

Det slutar alltid såhär, jag blir alltid ensam kvar. Okej, jag är inte ensam.

Men det gör så ont, att du så lätt kunde glömma. Jag kan inte, aldrig att De låter mig glömma.

Älskade du mig någonsin? Du kommer förmodligen aldrig att läsa det här, och om du skulle göra det skulle du väl knappast bry dig.

Men jag älskar dig, jag vet att jag inte får älska dig, och att jag inte får må dåligt för att du inte älskar mig.

Jag kan inte förstå, jag söker efter svar men de finns inte.

Det här är något jag måste handskas med ensam. Får inte nämna hur jag känner, för jag har ingen rätt att känna så.

Varför?

Kom nyss hem från Eva, hon fyller år på söndag så hon hade en liten fest igår. Ganska trevligt, känner mig jätteduktig som faktiskt orkade vara social. De som var där var Hannah, Hanna, Kiyo, Niizu, Dennis, Eva, Sonny, Jessica, Anna, Emma, Sebbe och så jag.

Jag gav henne, Eva alltså, en väckarklocka och godis. Sen så fick hon en barbiedocka från oss alla. Hon blev.... jätteglad över den O.o eller inte

Mår verkligen skit nu, sov nästan inget inatt för jag glömde sömntabletterna hemma, tog Zoloft flera timmar för sent, ätit en massa onyttigt, ångest och längtan efter tårar och rakblad.

Ikväll ska jag på Pipeline, så då blir det på med fejkleendet igen. Jippie

Det gör sjukt ont i bröstet, händerna skakar så det blir svårare och svårare att skriva. Helvete vad ont det gör nu, finns det inga värktabletter mot psykiska smärtor?

Jag vill inte mer, jag orkar orkar orkar inte! Jag vill inte lämna mina vänner, allra minst Hannah. Men märker de ens hur svårt det är att hålla sig kvar? Om de inte tror på att jag älskar dem nu så vet jag inte vad jag gör. Dör, antagligen.

Nu tänker jag lägga mig ner på golvet och andas, hur ont det än gör. Skakar för mycket för att kunna skriva mer.

Ett tomt skal

Utan glitter

Utan ljus

Bara andetagen

håller mig vid liv

Ögon

kantade av död

En mun

som aldrig ler

Jag ska överleva

(Men ingen har sagt

att jag måste leva)

Jag har ett mörker. Eller nej, fel.

Jag är mörker.

Riktigt jävla bäcksvart mörker som täcker över allt ljus. Fast det visste ni säkert redan, att mörker är starkare än ljus.

Men vet ni hur mörker känns? Vet ni hur ont det gör, hur ont jag gör?

Mörkret gräver djupt under hjärtat och själen. Lungorna fylls med svart luft, luft som förgiftar allt i min närhet.

Hur rymmer man från sådant mörker? Hur ska jag någonsin kunna fly?

Det är ju en del av mig. En del som tar allt större plats..

Mörker är allt jag är, var och kommer att vara. Det är allt jag vet, och det fläckar allt jag gör.

Så jävla förbannad.

Anledning? En irriterande och uppmärksamhetskrävande brorsa, idioterna på skolan, mig själv, pappa, BUP, alla jävla prov, dagens samhälle, Ann-Charlotte, Joche, Janne, tårar som aldrig kommer, allt!

Men just nu är det Dennis, min oehört älskade brorsa..eh >.<

Som alltid när han är med kompisar, den här gången Linus, ska han hålla på och försöka få mig att bryta ihop. Just nu sitter han och skriker att jag skär mig och mår jättedåligt och allt för att vara som Hannah. Jo visst, säkert. Alltså, ja jag vet att jag mår dåligt. Men han behöver för i helvete inte sitta och skrika det med hans kompisar här. Jag menar, det är inte världens roligaste att gå på Vibacke nu, och om idioterna skulle få veta för mycket om mig så skulle det inte direkt bli trevligare...

Vill gråta, vill bara sätta mig ner och släppa ut allt. Varför går det inte?

Tappade kontrollen förut och kastade ett glas in i väggen, det kändes bra. Pappa kommer inte bli allt för glad sedan, han tycker inte om när jag har sönder saker. Han är en såndär person som aldrig vill slänga något.

De små vackra glasbitarna blev för frestande, jag har letat efter något riktigt vasst sedan pappa tog mina rakblad. Jag vet att jag är elak och egoistisk, men det verkar vara det ända sättet att överleva .

Elak och svag, det är jag.

Jag vaknade nu. Eller nej, inte precis just nu. För en liten stund sen. När mamma drog mig upp ur sängen och tvingade mig att öppna ögonen. Då vaknade jag.

Jag får inte sova nu, förstår ni, för då kommer jag inte kunna sova sen.

Hmm.. jag borde gå och hämta mitt té innan det kallnar. Kallt té är inte gott, men det blir nog det snart. Kallt alltså.

Jag kan inte fatta att det krävs så äckelmycket energi åt att resa sig upp ur sängen, gå in i köket, hämta téet och hälla i mjölk och exakt två skedar socker, och sedan gå tillbaka till sängen. Så jävla svårt kan det väl inte vara?

Men jo, för mig är det det. Hur gör man egentligen? Hur gör man när man går, reser sig, äter, pratar, dricker, lyssnar, andas? Hur gör man för att leva?

Okej, jag hämtade téet. Var är alla applåder hörni? Haha. Vad jag är rolig. Eh.

Mamma borstar tänderna nu. Vad är klockan egentligen? Inte kan det väl vara kväll redan? Eller?

Hm ojdå, klockan var visst 21.31 ( Får jag sova snart? )

Téet smakar inget, eller så är det jag som inte kan känna. Orkar inte svälja så den varma vätskan rinner ner från hakan. Jag orkar inte bry mig.

Snart ska pappa komma och hämta datorn, så det kommer väl dröja några dagar innan jag skriver igen.

Tacktacktack Hannah för att du var på skolan idag, det betydde mycket

för mig. Du är så jävla stark, vet du det? Antagligen vet du inte det.. men jag ser. Jag ser och jag vet.