Försov mig idag, vaknade först av att Eva ringde på dörren, sa till henne att hon fick gå själv till skolan, jag skulle aldrig hinna själv. Jag släpade mig upp ur sängen och började göra iordning te, men naturligtvis så slocknade jag över köksbordet och låg där tills tjugo över åtta då jag vaknade av att mobilen ringde. Förstod då att jag skulle missa biologin men kunde iaf försöka hinna till svenskalektionen. Gick väl ganska bra, men var jävligt yr och trött och ramlade ihop flera gånger på vägen till skolan.

Skoldagen var överlevlig tack vare kramar och Hannah, och vid ett var det dags för älskade älskade BUP ( lägg märke till ironin..)

Var där i kanske 2 timmar, där de mest än en gång poängterade att jag inte borde lämnas ensam längre stunder, eller helst inte alls. Läkaren höjde dosen på Zoloft till 75 mg, och så ska jag nu börja ta Theralen också.. Blir mer och mer övertygad om att de försöker droga mig till en känslolös grå robot.

Fortfarande besitter Döden min hjärna för jämnan, om jag tex ser ett högt hus funderar jag genast på om man skulle kunna ta livet av sig genom att hoppa därifrån. Om jag ser en burk/ask med tabletter så ser jag jämt efter om det går att överdosera. Alla vassa föremål förknippas med skärande, alla repliknande saker får mig att tänka på hängning. Att åka över Alnöbron innebär alltid längtan efter känslan av att falla. Vattnet ropar ständigt på mig, sjunger om det absoluta slutet.

"Vill du verkligen leva? Eller vågar du bara inte dö?"

Okej, nu har mina ben lagt av helt. De går helt enkelt inte att röra. Efter att ha sprungit i lördags, gått till Birsta igår, och sprungit imorse så har jag så sjukt mycket träningsvärk. Kan knappt vända mig om i sängen, det jättekul när vi har 3-varv imorn på idrotten, jippie!

Inatt kunde jag inte sova, så kl halv sex, efter en osovande natt, stack jag ut och sprang. Måste seriöst skärpa till mig och bli smalare, känner mig som en degig klump just nu.

Kan bara hoppas på att få sova något inatt, är så sjukt trött. Vill ha en flykt ifrån livet, att andas känns svårare än någonsin.

Vill få känna mig liten igen, vill att någon ska krama om mig längelänge och få mig att känna mig trygg. Jag förtjänar inte det. Men jag vill.

Det har nu gått tre veckor sen jag började ta medicinen, men jag mår bara sämre och sämre. Någon förbättring verkar inte finnas inom räckhåll. Zoloft medför bara en massa biverkningar men ingen positiv effekt.

Ska till psykiatrikern på BUP imorn, lär antagligen få höjd dos och prata lite och så. Mamma och pappa ska vara med, vilket förvärrar saken. Klarar inte av det och bryter oftast ihop och är inte delaktig alls i samtalet. Men det är så de har bestämt att det ska vara så det är väl bara att nöja sig med det.

Döda mig.

Förlåt, men jag kan åtminstånde andas nu.

För varje dag som går blir jag allt mer övertygad om att jag verkligen förstör allt. Får så jävla dåligt samvete, för om jag inte fanns skulle ni må så bra. Ändå utsätter jag er för min existens. Hemska, hemska människa jag är.

Vill lära mig att hålla tyst om mina problem, men efter att ha hållt dem instängda hela livet så vill jag nu prata ut. Det är själviskt, jag vet. Ni vill ha en vän som lyssnar, inte en som ni blir tvingade att lyssna på. Jag är endast en börda.

Borde antagligen stänga in mig på mitt rum och ligga ensam och sova hela dagarna, men det är jag också för självisk för. Jag behöver nämligen er för att orka överhuvudtaget.

Samtidigt som jag vet att det är mitt fel, allt, så gör jag inget åt det. Fegfegfeg.

Hatar när det är jag som sårar, hatar att det är jag som bär skulden. Hatar det svarta moln jag bär med mig vart jag än går. Jag krossar allt i min väg.

Och ändå, ändå borde jag förstå. Att jag är ingenting, och betyder inte tillräckligt mycket för att kunna skapa sådan förödelse som jag faktiskt tycker att jag gör.  Så än en gång är jag självisk, som tror att jag betyder något. "Du är ingenting någonsin" 

Vad jag än gör eller tänker blir det fel. Felfelfel. Jag är fel! Allt ni klagar över om mig.. det är sant.  

Tänker än en gång försöka hålla käften om mig själv.. kommer antagligen inte fungera, men ska försöka iaf. Kommer väl använda bloggen för att få ur mig nånting överhuvudtaget.

Förlåt för läsningen också. Och förlåt för att jag inte kan bli rätt.

Sista föreställningen på teatern idag. Skönt att få slippa den sen. Djungelboken måste vara den tråkigaste teatern jag någonsin varit med om >.< Eller... den där teatern när vi satt på en buss var också ganska dryg.

Efteråt så blir det efterfest, typ.

Och på söndag ska kanske jag och Hanna till Birsta, det var jättelängesen jag var där faktiskt.

Är fortfarande besviken på att Niklas inte kommer upp, men han verkar inte bry sig så då ska väl inte jag göra det heller.

Nu ska jag fortsätta sova lite till, jag verkar inte kunna sova alls på nätterna, men på dagarna kan jag sova hur länge som helst. Jävla vampyr man har blivit.

She's locked up with a spinning wheel
She can't recall what it was like to feel
She says, "This room's gonna be my grave
And there's no one who can save me,"
She sits down to her colored thread
She knows lovers waking up in their beds
She says, "How long can I live this way
Is there no one I can pay to let me go?
'Cause I'm half sick of shadows
I want to see the sky
Everyone else can watch as the sun goes down
So why can't I ?"

Niklas kommer inte imorgon. Vet inte varför, fick inte ur honom något vettigt svar. Han kanske bara ändrade sig helt enkelt, förstår honom faktiskt. Det är ju bara jag. Hade nästan förstått att det skulle bli såhär, kanske därför jag aldrig riktigt såg fram emot att han skulle upp hit till Sundsvall. Längst inne visste jag att han inte skulle komma.

Visst, om han inte vill träffa mig. Men Hanna då? För hennes skull?

Trots att det var det här jag förväntade mig så är jag besviken, saknar ju min vän.

And it's raining
And the stars are falling from the sky
And the wind
And the wind I know it's cold
I've been waiting
For the day I will surely die
And it's here
And it's here for I've been told
That I'll die before I'm old
And the wind I know it's cold...

Känns inte som att någonting alls fungerar längre. Allt känns avlägset, allt är suddigt.

Vill sova, men kan inte.

Vill skriva, men har inget att skriva om.

Vill vara med vänner, men jag har ingen ork.

Men jag antar att det ses positivt att jag iaf vill något överhuvudtaget.

Tröttheten är för mig det största problemet för tillfället.. men sedan har vi ångesten också. Öronbedövande, tuggande ångest som äter upp mig från insidan.

Trötthet, ångest, vad har vi mer då? Jo visst..självhatet. Viljan att bita sönder sina handleder, skära bort ansiktet, att alltid, alltid se sig själv som grunden till allt ont. Vissa säger att jag inte alls hatar mig själv, att jag på något sätt bara säger det för att få uppmärksamhet.

Och visst, ni får tro vad ni vill. Men jag känner för i helvete själv hur det verkligen är! Jag skulle aldrig ljuga om något sånt, det är bara löjligt.

Cracked into a million bits
And she cried out, "So the story fits
But then I could have guessed it all along
'Cause now some drama queen is gonna write a song for me,"
She went down to her little boat
And she broke the chains and began to float away
And as the blood froze in her veins she said,
"Well then that explains a thing or two
'Cause I know I'm the cursed one
I know I'm meant to die
Everyone else can watch as their dreams untie
So why can't I ?

Har kommit på en till sak jag vill ha, jag vill att det ska bli som förut igen. Filmkvällar hos Eva, med te kl 3 på natten. Dagar på Birsta med Drakenglass och liggande i IKEA-sängar. Nattpromenader med syster. Drygande på stan med roligt folk. Sånna där vardagliga men väldigt trevliga saker, som jag verkligen saknar.

En sak som jag irriterar mig mycket på föresten. Är att fler och fler tycker att man är självisk, när man inte längre orkar med vänner och skola och fritid och sånt där. Jag kräver inte att de ska förstå, men de borde ändå kunna acceptera att min verklighet inte ser likadan ut som deras. Att det krävs mycket mer kraft från mig att göra enkla vardagssysslor än det gör för dem. Jag bryr mig fortfarande, åtminstånde om vännerna. Men jag klarar inte av att visa det längre. När det känns helt omöjligt att ens gå upp ur sängen om mornarna, verkligen helt omöjligt. Ja, då är det kanske inte så jävla lätt att fortsätta att leva på samma sätt som tidigare. Jag har förändrats, det vet jag. Men depressionen är fortfarande inte jag, det är något jag lider utav. Jag är fortfarande samma Alexx bakom det här.

Jag blir bara så irriterad, på tex Eva som blir sur på Hannah som inte är med på tyskan längre. Hon kan inte förstå varför Hannah inte klarar av skolan, och visst, hon behöver kanske inte förstå. Men hon borde iaf kunna acceptera det!

Suck  >.<

And it's raining
And the stars are falling from the sky
And the wind
And the wind I know it's cold
I've been waiting
For the day I will surely die
And it's here
And it's here
And it's here..
And it's here, it's finally here!

De senaste dagarna har varit fyllda av teaterföreställningar, ångest, musik och sovande. En av få saker jag kan känna mig stolt över just nu är att jag har skrivit klart min musikuppsats nu. Om Tjajkovskij, någon rysk kompositör.

Skulle faktsiskt tro att det är det enda skolarbetet jag har jobbat med hemma sedan vårterminen började...

Allting känns så meningslöst, så tomt. Niklas ska antagligen komma hit på lördag, och han är någon som jag verkligen har saknat väldigt mycket och väldigt länge. Men nu, nu orkar jag inte ens se fram emot det. Kommer troligen bara sitta där och stirra rakt fram, långt borta. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte. Men det är så det känns.

Dessutom försvagas viljan och orken att låta bli att skada sig själv för varje dag, varje minut som går. För en månad sedan, då trodde jag verkligen att jag skulle klara av att sluta. Men nu ser jag inte ens något annat sätt av att klara av att leva. Visst, man kan leva utan att skära, men för mig blev det en överlevnadsstrategi. Jag vill inte ens leva utan det, inte nu.

Men jag får inte, jag vet det. Av rädsla. Av rädsla för att om jag sviker igen så kommer inte Hannah orka med mig längre. Och jag skulle aldrig klara ett liv utan henne. Jag vågar inte ens tänka tanken. Jag älskar henne alldeles för mycket.

Så jag måste låta bli, får inte svika, inte en gång till. Men jag vet inte hur länge till det kommer gå. Förlåt. Förlåt för att jag är för svag, för feg.

Förlåt för att jag är en sån dålig vän att jag inte kan hålla ett löfte, men jag ska försöka hålla det nu. Har sagt det tusen gånger, och brytit mot det lika mycket. Så därför lovar jag inget nu, men jag lovar att verkligen försöka.

Stack från skolan efter lunch, allt var fel och jag ville bara få sova. Väl hemma kunde jag såklart inte sova heller.. så då hamnade jag här vid datorn med en kopp blåbärste.

Lyssnar på Alesana och borde egentligen börja skriva på min musikuppsats, men jag orkar inte.

Känns totalt meningslöst att gå upp ur sängen om mornarna och gå till skolan, all kraft går ju fan åt till att överleva!

Och överallt blir jag tvungen att möta mina rädslor, de gömmer sig bakom varje hörn, angriper när jag är som mest oskyddad.

Det finns mycket som jag är rädd för och som skrämmer mig, inte en dag utan rädsla och ångest som flåsar en i nacken.

Jag är rädd för att ringa folk, hundar, att äta, att spy, att sova, att vara vaken. "Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö." Är rädd för män, sex, ensamhet, folksamlingar, brunnar, tystnad, att bli mördad, nätter, ljus, bastuar, omklädningsrum, att svika, att bli sviken, clowner. Men mest av allt är jag rädd för att bli lämnad ensam kvar.

Tänk att vara den sista människan på jorden.. det skulle jag aldrig kunna klara av eller hantera. Därför vill jag inte bo öde ute på landet, måste ha människor runt omkring mig! Måste hela tiden bli påminnd om vad som är verkligt och inte. För jag kan inte urskilja det själv, allting bara flyter i samman.

Hannah var inte på skolan idag heller, och hon är hos sin farmor så jag kan inte åka till henne. Saknar henne så otroligt mycket, antar att hon inte saknar mig, eller iaf inte lika mycket. Och jag vet att det är själviskt att tänka så. Jag vet att hon visst saknar och älskar mig. Jag vet ju hur hon mår och att hon har nog med sig själv för att orka med någon annan. Men jag saknar henne.

Förhoppningsvis ses vi ikväll då hon ska gå på premiären för Djungelboken. Behöver en Hannahkram, och hon kanske behöver en Alexxkram också? Hoppas...

Har rakbladsabstinens men ska inte, får inte göra något. Vill ha smärta, eller snarare att smärtan ska försvinna, och jag vill ha blod. Men har inte gjort något på mer än en månad nu, och jag ska hålla det! Även om det jag vill mest just nu är att skära djupt i armarna så ska jag låta bli, jag vill inte svika igen. Jag har svikit alldeles för mycket.

Svika verkar vara det enda jag kan, svika och förstöra. Och tänka på mig själv. Egoegoego är jag. Jag måste bli bättre, måste tänka på andra, glömma det som är jag. Det upprepar jag för mig själv helahela tiden men inget förändras. Hopplös. Utan hopp, utan framtid. Bara ett evighetsskrik som delar mig i två delar.

"Jag ska skydda dom jag älskar
Med hjärta kropp och själ
Jag ska skydda dom mot livet
Som är hårt och fult och skört
Jag ska ge dom allt som blir kvar
När jag är färdig med det här
Jag ska ge dom nått som hjälper
Mot en ond och giftig värld
Älskling vi ska alla en gång dö"

----------------------------------------------------------------------------------------------

Så, hemma nu efter premiären. Gick väldigt bra med tanke på hur jag mådde och mår, tror nästan alla repliker satt och publiken skrattade. Nu börjar jag förstå varför jag gillar teater så mycket, jag älskar föreställningarna!

Innan jag stack till teatern var jag i hamnen med Hannah-blå, Niizu, Towa, Janne, Dennis, Klas och Niklas ^^

Det var trevligt, änglagungan är alltid lika mysig <3

Träffade också Hannahsyster innan teatern, som hon även var och kollade på. Jag älskar dig .

Nu ska jag snart duscha, känner mig smutsig och äcklig, måste renas.

Vill sova men känns inte som att det kommer gå. Det är som att kroppen både spänner sig och är jätteavslappnad samtidigt >.<'

Nu ska jag duscha, försöka sova och kanske skriva något. <3