Tar det aldrig slut?

Idag är det 22 dagar sedan jag träffade Hannah, min syster. 22 dagar kanske för er känns som ingenting. Men för mig är det en evighet.

Som att försöka andas men någon har stuckit hål på lungorna, som att försöka gå med avhuggna ben..

I onsdags skulle hon ha kommit hem, idag är det lördag och jag har fortfarande inte hört något från henne trots att jag gång på gång har bett henne att höra av sig.

Och det ända jag kan tänka är att något måste ha hänt, hon skulle inte bara låta bli att höra av sig. Något måste ha hänt!

Jag kan inte sova för i drömmarna är Hannah död, och jag vet att jag inte kan leva utan henne.

Det känns som att jag har förlorat allt, och ingenting kan beröra mig.

Vill bara höra något, något från henne. En liten viskning om att hon fortfarande lever.

För om jag inte hör av henne snart kommer inte jag klara av att stå ut, jag kan inte leva med ovissheten, jag kan inte leva alls.

I have chosen my instrument
And said no goodbyes
And my frozen pulse quickens
As the black plot thickens..

Jag försöker förstå hur jag föll igen. Och hur jag föll så hårt.

Händerna är fulla av bitmärken, ett desperat försök att undkomma ångesten.

Men ingenting fungerar, ingenting någonsin.

If there was a game, then why couldn't I play?

Och det är kallt, jag fryser fast jag har ett täcke runt mig, jag fryser ända in i benmärgen.

Är det så här det känns att dö?

Jag välkomnar Döden som är min barndomsvän, samtidigt som jag hatar henne för att jag inte vill dö.

Döden är för slutgiltlig, det har jag insett nu.

Hannah, var är du någonstans? Du skulle väl komma hem i onsdags, det skrev du iaf. Varför svarar du inte?

Är orolig, förstår du inte det?

Trötttrötttrött >.<''

Men jag ska försöka skriva lite iaf, så att ni inte tror att jag har dött eller något..

Idag har jag träffat en barndomskompis, Linn. Det var våra mammor som tvingade ihop oss.. och det var faktiskt jättetrevlig. Kändes som att vi kom bra överens.

Men jag har faktiskt ingen ork just nu för att lära känna nya personer, eller jo, vissa går bra. Jag orkar inte men om jag vill lära känna någon så tvingar jag mig själv till att orka.

Jo, jag vet att jag är jättedålig på att förklara..

Nu så är jag så otroligt yr och allt bara snurrar runt runt omkring mig, kan knappt fokusera blicken alls.

Kramperna i bröstkorgen tycks bli värre, och jag kan bara inte tro att det är nånting jag inbillar mig.

Saknar Hannah så att jag delas i tusen bitar, jag är inte hel utan henne, och hon har ingen täckning där i stugan så jag kan inte heller ringa henne.

Allt är bara så meningslöst och trasigt, sönderhackat av mörkret som fyller mig.

Vissa säger att jag är en ängel, men en ängel förstör väl inte saker?

En ängel trasar väl inte sönder sina vänners liv, en ängel fylls väl av ljus, inte utav mörker?

Så hur ska jag kunna vara en ängel?

En fallen ängel i så fall, eller en trasig ängel. Trasängel?

Let us die young or let us live forever

ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest ångest

Imorgon blir det till att stiga upp tidigt igen. Runt halv sex måste jag väl vara upp ur sängen om jag ska hinna äta frukost och väcka pappa innan det blir dags att fara till jobbet.

Det har varit så skönt med den här helgen, att bara få sova sova sova. Visserligen har jag bråkat mycket med pappa, men det är inte något ovanligt heller..

Idag sov jag till klockan var fem på eftermiddagen, med paus för frukost runt elva. Sedan dess har jag sett på filmen Tretton och kedjedruckit te :'D

Saknar Jennyfers röst, saknar Hannahs kramar, saknar Hannas skratt, saknarsaknarsaknar så att det gör ont i bröstet.

Trots att jag åter igen obarmhärtigt krossas mot klipporna i mitt fall så måste jag, ännu en gång, vara stark och ta ansvar.

Orkar inte, kan inte!

Urk, vad trött jag är. Somnade på lunchen på jobbet idag >.< Visserligen bara några minuter men ändå.

Sommarjobbar just nu tre veckor som fastighetskötare på Norrvidden, jättetrevligt att vara där kl 7 varje morgon..

Ihh igår träffade jag min underbara Jennyfer <3 :''D  

Nästan varje dag i flera månader har vi pratat med varandra på internet, och nu när hon var i Sundsvall ville vi såklart träffas :'O

Vi va jätteglada, förstår inte hur hon lyckades få mig att le så mycket :'D

Vi drog tillslut mot Pipeline och såg nåt jätteskumt band men beslutade oss istället för att sitta och dricka te och prata.

Nu så saknar jag henne och är orolig för att något ska hända henne. Vet inte om jag klarar av att förlora någon just nu.

Önskar bara att alla kunde få må bra ..

Ikväll så kommer Hannah och Linnea hem till mig, vi ska fotografera med temat Goth ^^

Saknar sällskap, så det ska bli trevligt. Speciellt att slippa sova ensam, har gjort det så länge nu.

Ångesten står blottad framför mig. Och inte bara framför, även bakom, bredvid,över, under, i mig...

Jag kan inte, eller rättare sagt, jag vill inte se. Vill inte höra, vill inte känna.

Vill inte existera när min värld endast består av tomhet efter tomhet.

Masken hålls uppe av ren envishet, och utav rädsla för vad som kan gömma sig bakom.

Ångest, ångest, ångest..

Gång på gång kastas jag mot klipporna, gång på gång faller jag.

Slits itu mer och mer för varje minne som jag nu inte har någon kraft för att hålla tillbaka.

Hur mycket skuld har jag i erat mående? Hur mycket skuld har jag i mitt eget?

Varför har alla ord förlorat sin mening?

You say you'll stay around
You've finally found the answer to my story
Congratulations, love
So go ahead, decipher me
And solve the puzzle if you need the glory
I wish I could be of your kind
I need to be alone
To tell you how much you don't know
It isn't what I've done
But rather what I hold inside
Even if I give up
I won't be victim to your game
You're only free when you have nothing left